Äntligen!

Höst i Luthagen.

Om kaffe

Förra veckan raljerade jag ordentligt över bloggandet i samtal med vän, man blir lätt en dålig ståuppare som hela tiden anmärker på trivialiteter: "Har ni tänkt på det här ...", "På vägen hit ...", "Tycker inte ni också att det är jobbigt när ..." o.s.v. Tillsammans med de usla ordbehandlingsverktygen (ska det vara så jävla svårt att få till styckeindelning!) och en elvamånaders krabat hemma som kräver uppmärksamhet är det lätt att tappa sugen. Men jag ska försöka att inte ge upp.

Jag kom att tänka på det här med kaffe. Man får i princip betala lika mycket för en kaffe avsett vem som tillreder ens kopp. Det är lika dyrt om en s.k. barista med tillgjord yrkesstolthet svänger ihop en latte som om en gymnasietjej suckande skummar sönder mjölken till automatkaffe. Vem är det som tar oskäligt betalt?

Det var allt.

Antiklimax

Så var VM-äventyret över för den här gången. Jag vet att det är känsligt att hacka på damfotboll, dessa debatter kan verkligen locka fram de mest misogyna byfånarna och herrlandslaget kan minsann också göra en ordentligt beviken. Tina Nordlund blev ordentligt uppmärksammad när hon klagade på fotbollsgalan över hur lite uppmärksamhet damfotbollen fick i media och media gick igång ordentligt och tog t.om. bort prefixet ”dam” (i alla fall SVT).

Och visst, förra VM gjorde de bra och allsvenskan sägs vara den bästa liga i världen (så länge inte USA startar sin). Umeå har dominerat både hemma och i Europa men fick stryk i senaste Europacupfinalen av Arsenal (som tränas av herrlagets materialare!). Än så länge är damfotbollen en liten sport i både Sverige och världen och den är alldeles för ojämn (11-0 i en VM-match). Uppmärksamheten måste förtjänas, det gäller all idrott (utom snowboard), intresse genererar pengar som försörjer klubbar och spelare.

I Sverige har landslaget haussats och nu menar många att allt berodde på den dåliga matchen mot Nigera och på att Sverige hade oturen att hamna i ”dödens grupp”. Det jag sett av Sveriges spel i VM har varit en katastrofal målvakt, taskig teknik och uselt passningsspel, inte otur och små marginaler. Det finns inga små marginaler i dagens damfotboll, de är stora som hus.

Att se Sverige mot USA var som brasilienmatchen i herr-VM 1994 med den skillnaden att då fanns en och annan individuell prestation bland svenskarna (K. Anderssons mål), det fanns det inte i Kina, bara en hoper amatörer som blev överkörda av andra amatörer. Man ska inte jämföra med herrfotbollen och deras proffstillvaro men man kan jämföra med annan idrott som lever under liknande villkor. Ska man delta i ett VM ska det vara elitnivå på det man gör. Annars kan man stanna hemma.

I efterhand kanske Tina Nordlunds kaxighet var en enorm björntjänst. Hur ska landslaget och i förlängningen hela damfotbollen hämta sig från det här? Hur går det generationsväxlingen? Vad händer när Marta drar till USA och tjänar stora pengar? I värsta fall har tåget redan gått.

Var inte Lotta Schelin den kvinnliga Zlatan? Var det inte mer än så här?

Fager är liden

Likt Gunnar på Lidarende trotsade jag omgivningens varningar och föll för bländverket. Nu har jag levt en dryg vecka med Windows Vista och jag är riktigt nöjd. Jag vet inte om det har med åldern att göra men så länge saker och ting fungerar och ser snyggt ut så är jag nöjd. Jag vill ha det skönt och bekvämt, inte ge mig ut på otrygga resor- För mig finns ingen väg från hemmets dörr.


Det är möjligt att Vista kräver onödigt mycket prestanda och att det finns inbyggda kopieringsskydd men det finns inget jag tycker XP var bättre på.


Det är klart, hade jag varit mer haj på datorer kanske jag hade kört Linux, hade jag varit mer händig hade jag servat bilen själv och hade jag varit mindre lat skulle jag byta däck på bilen. Jag inser att jag till stora delar fallit för konsumismen men man kan faktiskt göra små uppror. Jag kommer inte att överge winamp. Och jag har laddat ned open office. Det är i alla fall ett sätt att lura sig själv.

När teve är som bäst

Jag tycker inte om talangjakter på teve, dels för att det sällan är några riktiga talanger som uppträder och dels för att allt vinklas och putsas så att det blir bra teve. För tillfället spyr TV4 ut allt man kan kring Idol och att se inkompetenta sociopater spy galla på andra människor har blivit ett folknöje.

Paul Potts som vann ITV:s Britain's Got Talent marknadsförs just nu i reklamsnuttar och detta är en riktig askungesaga. Killen sålde mobiltelefoner, mobbades i skolan och hade taskigt självförtroende. Han har inte heller det riktiga smörsångarfejset. Eller namnet för den delen. Men han kan sjunga. Han passar verkligen i en talangjakt. När han lite osäker sätter i gång och trollbinder både jury och publik så är det varje teveproducents våta dröm: publiken torkar tårarna, skivbolagen börjar rafsa bland kontraktbuntarna - den här killen når verkligen ut genom rutan.

Jag vet inte, kanske har jag gått på världens PR-trick, kanske är det för att föräldraskap gör en riktigt blödig, men när denne lite kantstötte telefonförsäljare klämmer i med Puccinis Nessum Dorma så gråter jag som ett barn. För säkerhets skull ser jag om klippet. Samma resultat. Jag hoppas Paul Potts får sjunga resten av livet och bli riktigt riktigt rik. Talang ska löna sig.

Sedan bör det väl tillägas att han inte sjunger den lika bra som Jussi, men det kan man inte begära heller.

Om muhammedbilder

Nu har rondellhundshysterin nått Uppsala. Jag kan tycka att det är onödigt med provokationer som man vet kommer att riva upp starka känslor men yttrandefriheten måste försvaras. Det blir ju direkt komiskt när Egyptens ambassadör kommer med förslag på lagändringar som skall skydda islam från kränkningar. Snacka om att kacka i eget bo.

Det är förvånande att inte fler (om ens någon) har tagit upp den absolut enklaste lösningen på allt tjafs om kränkta religioner, nämligen att avskaffa religionsfriheten, framför allt om den enbart tolkas som ett skydd för trosinriktningar. Vi har yttrandefrihet och den tillåter att folk får tro på vad de vill så länge de inte gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp (och islam är INTE en folkgrupp, lika lite som judar utgör en ras).

Avskaffa religionsfriheten. Sedan får muslimska föreningar, ambassadörer och Åke Green tycka vad de vill. Vi ska få tycka vad vi vill men vi måste också tåla motstånd och ifrågasättande, hur dumma de än kan tyckas vara. "Kränkt" måste vara svenskans mest överutnyttjade ord.

Jag tror det vara Rowan Atkinson som i ett tal i till överhuset menade att rätten att förolämpa trots allt är viktigare än rätten att slippa bli förolämpad. Den förra hör samman med öppenhet, den senare med förtryck.

Tyvärr medverkar den svenska pressen till det höga tonläget och inskränktheten när man envisas med att tala om den "muslimska världen". Vilken muslimsk värld? Iran och Pakistan? Inte världens folkrikaste muslimska stat Indonesien? Eller Indien som har fler muslimer än Pakistan? Den finns ingen "muslimsk värld" lika lite som den finns en "kristen värld". Vatikanen och Sverige är t.ex. bara överens om att toapapper ska vara på rulle. Och att påven har en lustig hatt. Inget annat.

Källarmys

Likt en åldrande Ulf Lundell (här ska det vara en länk till dagens DN men de verkar inte ha uppdaterat så mycket idag, jag får hänvisa till papperstidningen) bestämmer jag mig för att röja bland gamla samlingar. Det är inte åldersnoja utan ren och skär utrymmesbrist som får mig att ställa en mängd tidsskrifter i pappersinsamlingen. Jag förmår inte slänga allt men alla biltidningarna ryker, de är ändå inaktuella i det ögonblick man läst ut dem

Jag har aldrig läst om dem heller.

Jag vet också att denna insats är en droppe i havet. Det finns annat som jag borde slänga men som jag inte riktigt klarar av att skiljas från. Dessa tidningar får väl ses som en förövning inför större prövningar.

Jag hittade också denna raritet som hörde till familjens första microvågsugn. På något sätt säger den en hel del om 1980-talet. Undrar hur många som satsade seriöst på mikrorätterna, rostbiffen ser ju smaskig ut ...