Hej konument

Det enda jag läser i DN:s På stan-bilaga är den lilla spalten Hej konsument. Tyvärr har det tagit slut på intressanta människor så nu är det mest gallerister och dansare som redogör för sina inköp. Jag när en hemlig dröm om att få vara med där någon gång, men det kommer aldrig att ske, ty precis som Bert Karlsson är jag för obekväm för svenska medier ... Jag får ta saken i egna händer.


HEJ
KONSUMENT
Johannes Lundström är pappaledig i Luthagen t.om. januari 2008

Senaste impulsköp:
Leif GW Perssons senaste roman.

Bästa promenad:
Gamla landsvägen i Tällträsk.

Favoritdryck:
Min egen cappuchino.

Äter lyxmiddag på:
Bryggargatan i Piteå.

Bästa förfestmusik:
Stämsång.

Reser helst till:
Italien.

Bästa mikromaten:
A contradiction of terms.

En bra gå bort-present:
Hembakt.

Favoritlyxartikel:
Champagne.

Älsklingsljud:
Det mesta med sex cylindrar eller mer.

Senaste upptäckt i Uppsala:
Brantingstorg.

Favoritgalleri:
Burt Olsson (i alla fall namnet).

Tidning jag gillar:
DN.

Favvosajt:
Guardian Unlimited

Här bjuder jag mamma på middag:
Hemma.

Favoritförort:
Fålhagen.

Fikar gärna på:
Güntherska Hovkonditoriet.

Favoritbutik:
LundeQ.

Bästa lunchställe:
Fröjas sal.

Favoritgrönsak:
Broccoli!

Favoritfärg:
Blå ... Nej! Rö ... Aaaahhh!

Favoritmärke:
Volvo.

Favoritdjur:
Lejon.

Bil:
Volvo.

Världens bästa nu levande regissör:
Martin Scorsese.

Stjärna jag vill träffa:
Bruce Springsteen.

Favvoskor:
Ett par Fred Perry skinndojor.

Modeförebild:
Johhny Cash.

Motionerar:
Så gott det går.

Mest överskattade affär:
Allt som bär Coops namn. Och apoteket.

Det dyraste jag köpt:
För egna pengar? En bil.

Mode jag aldrig vill se igen:
Solglasögon.

Favoritprodukt på systembolaget:
Boddington's Ale.

Dansar helst till:
Svart 70-tal.

Senast gnolade:
Internationalen/Studentsången-combo.

Senaste fyndet:
Leif GW Pressons senaste roman.

Bästa diktsamlingen:
Aftonland av Pär Lagerkvist.

Favoritprodukt på apoteket:
Berocca.

I min DVD-spelare:
Seinfeld säsong 8.

Beställer i baren:
Rosévin.

Användbar pryl:
Just nu kaffekvarn.

Att skiljas är att dö en smula

Tänk att det kan vara så svårt att skiljas från döda ting. Jag har hatat min gamla dator länge, sista tiden med en intensitet som drev mig att köpa en ny trots att tajmingen inte var den bästa.

Efter att ha rensat hårdiskarna, tagit bort allt damm och kopierat över de sista filerna så greps jag av svår separationsångest - jag ville inte förlora min trotjänare. Samma känsla brukar infinna sig inför ett frisörbesök, jag vill klippa mig i flera veckor men morgonen inför frisörbesöket ångrar jag mig och tycker att det ser riktigt bra ut.

Jag har också svårt att skiljas från böcker, skivor och papper men det är trots allt saker som är lättare att spara och att omge sig med. Att omge sig med gamla datorer och inte klippa sig är liksom inget alternativ.

Det kanske är så att man behöver dennna separationsångest inför saker just för att kunna uppleva den stora befrielse som ändå infinner sig när man rensar ut och slänger bort. Men än så länge kommer jag att spara datorn.

I källaren bredvid 486:an. (Aahh, Ronnie Sandahl eller valfri "ung" krönikör-slutkläm!)

Äntligen!

Höst i Luthagen.

Om kaffe

Förra veckan raljerade jag ordentligt över bloggandet i samtal med vän, man blir lätt en dålig ståuppare som hela tiden anmärker på trivialiteter: "Har ni tänkt på det här ...", "På vägen hit ...", "Tycker inte ni också att det är jobbigt när ..." o.s.v. Tillsammans med de usla ordbehandlingsverktygen (ska det vara så jävla svårt att få till styckeindelning!) och en elvamånaders krabat hemma som kräver uppmärksamhet är det lätt att tappa sugen. Men jag ska försöka att inte ge upp.

Jag kom att tänka på det här med kaffe. Man får i princip betala lika mycket för en kaffe avsett vem som tillreder ens kopp. Det är lika dyrt om en s.k. barista med tillgjord yrkesstolthet svänger ihop en latte som om en gymnasietjej suckande skummar sönder mjölken till automatkaffe. Vem är det som tar oskäligt betalt?

Det var allt.

Antiklimax

Så var VM-äventyret över för den här gången. Jag vet att det är känsligt att hacka på damfotboll, dessa debatter kan verkligen locka fram de mest misogyna byfånarna och herrlandslaget kan minsann också göra en ordentligt beviken. Tina Nordlund blev ordentligt uppmärksammad när hon klagade på fotbollsgalan över hur lite uppmärksamhet damfotbollen fick i media och media gick igång ordentligt och tog t.om. bort prefixet ”dam” (i alla fall SVT).

Och visst, förra VM gjorde de bra och allsvenskan sägs vara den bästa liga i världen (så länge inte USA startar sin). Umeå har dominerat både hemma och i Europa men fick stryk i senaste Europacupfinalen av Arsenal (som tränas av herrlagets materialare!). Än så länge är damfotbollen en liten sport i både Sverige och världen och den är alldeles för ojämn (11-0 i en VM-match). Uppmärksamheten måste förtjänas, det gäller all idrott (utom snowboard), intresse genererar pengar som försörjer klubbar och spelare.

I Sverige har landslaget haussats och nu menar många att allt berodde på den dåliga matchen mot Nigera och på att Sverige hade oturen att hamna i ”dödens grupp”. Det jag sett av Sveriges spel i VM har varit en katastrofal målvakt, taskig teknik och uselt passningsspel, inte otur och små marginaler. Det finns inga små marginaler i dagens damfotboll, de är stora som hus.

Att se Sverige mot USA var som brasilienmatchen i herr-VM 1994 med den skillnaden att då fanns en och annan individuell prestation bland svenskarna (K. Anderssons mål), det fanns det inte i Kina, bara en hoper amatörer som blev överkörda av andra amatörer. Man ska inte jämföra med herrfotbollen och deras proffstillvaro men man kan jämföra med annan idrott som lever under liknande villkor. Ska man delta i ett VM ska det vara elitnivå på det man gör. Annars kan man stanna hemma.

I efterhand kanske Tina Nordlunds kaxighet var en enorm björntjänst. Hur ska landslaget och i förlängningen hela damfotbollen hämta sig från det här? Hur går det generationsväxlingen? Vad händer när Marta drar till USA och tjänar stora pengar? I värsta fall har tåget redan gått.

Var inte Lotta Schelin den kvinnliga Zlatan? Var det inte mer än så här?

Fager är liden

Likt Gunnar på Lidarende trotsade jag omgivningens varningar och föll för bländverket. Nu har jag levt en dryg vecka med Windows Vista och jag är riktigt nöjd. Jag vet inte om det har med åldern att göra men så länge saker och ting fungerar och ser snyggt ut så är jag nöjd. Jag vill ha det skönt och bekvämt, inte ge mig ut på otrygga resor- För mig finns ingen väg från hemmets dörr.


Det är möjligt att Vista kräver onödigt mycket prestanda och att det finns inbyggda kopieringsskydd men det finns inget jag tycker XP var bättre på.


Det är klart, hade jag varit mer haj på datorer kanske jag hade kört Linux, hade jag varit mer händig hade jag servat bilen själv och hade jag varit mindre lat skulle jag byta däck på bilen. Jag inser att jag till stora delar fallit för konsumismen men man kan faktiskt göra små uppror. Jag kommer inte att överge winamp. Och jag har laddat ned open office. Det är i alla fall ett sätt att lura sig själv.

När teve är som bäst

Jag tycker inte om talangjakter på teve, dels för att det sällan är några riktiga talanger som uppträder och dels för att allt vinklas och putsas så att det blir bra teve. För tillfället spyr TV4 ut allt man kan kring Idol och att se inkompetenta sociopater spy galla på andra människor har blivit ett folknöje.

Paul Potts som vann ITV:s Britain's Got Talent marknadsförs just nu i reklamsnuttar och detta är en riktig askungesaga. Killen sålde mobiltelefoner, mobbades i skolan och hade taskigt självförtroende. Han har inte heller det riktiga smörsångarfejset. Eller namnet för den delen. Men han kan sjunga. Han passar verkligen i en talangjakt. När han lite osäker sätter i gång och trollbinder både jury och publik så är det varje teveproducents våta dröm: publiken torkar tårarna, skivbolagen börjar rafsa bland kontraktbuntarna - den här killen når verkligen ut genom rutan.

Jag vet inte, kanske har jag gått på världens PR-trick, kanske är det för att föräldraskap gör en riktigt blödig, men när denne lite kantstötte telefonförsäljare klämmer i med Puccinis Nessum Dorma så gråter jag som ett barn. För säkerhets skull ser jag om klippet. Samma resultat. Jag hoppas Paul Potts får sjunga resten av livet och bli riktigt riktigt rik. Talang ska löna sig.

Sedan bör det väl tillägas att han inte sjunger den lika bra som Jussi, men det kan man inte begära heller.