Om Spielbergs bästa

Steven Spielberg har genom åren jobbat ganska hårt med att dölja hur duktig filmskapare han egentligen är. Likt en Tom Jones eller en Rod Stewart öder han stort yrkeskunnande på en massa dravel. Det händer dock att han bränner till ibland; ingen annan hade kunnat göra inledningen till Saving Private Ryan så fasansfullt effektiv. Å andra sidan skulle få ha kunnat sabba ett Kubrickmanus så kapitalt som han gjorde med AI. Spielberg behöver nog bli personlig istället för att tillfredställa studiobossarna för att kunna vara riktigt bra.

När jag ser Schindler's List igen efter drygt tio år är det inte bara Spielbergs hantverksskicklighet som är uppenbar, det är en riktigt bra film. Fotot är fantastiskt och trots viss övertydlighet är det en av de bättre skildringarna av Förintelsen (man behöver inte göra alla tyskar till fullblodsadister, det är nog hemskt som det är). När jag såg filmen i gymnasiet tyckte jag att scenen där den tyske officeren försöker avrätta en fånge och pistolen klickar gång på gång på gång var den värsta. Det är den fortfarande.

Men trots det tårdrypande slutet då Oskar Schindler tar farväl av sina arbetare och bryter ihop när han inser att han kunde ha räddat fler så är det epilogen som tar tag i mig mest och rör mig till tårar. En efter en kommer de, Schindlers judar, i sällskap med skådepelarna som gör dem i filmen och lägger stenar på Schindlers grav. Enligt judisk tradition är det ett tecken på respekt att lämna en sten på en besökt grav.

Jag tycker att det är så oerhört starkt när dessa gamla darrande händer täcker graven med stenar. De är ganska få, men tack vare Schindlers insats lever deras 6000 ättlingar vidare. Mitt i allt vanvettigt mördande gjorde en mans insatser så mycket, en man som inte var något vidare moraliskt föredöme på andra områden. Denna sista scen säger så mycket mer om Schindler och hans insats än tusen timmar Liam Neeson i svartvitt.

Sedan kan den riktigt kritiske tolka in en hel del i det faktum att slutscenen är inspelad i Israel och att uttåget ur fångenskapen i Tjeckoslovakien övergår till att Schindlers judar vandrar i friheten i Israel, i hemlandet. Å andra sidan kan man se den som den enda logiska konsekvensen

Skolmen

Jag vet inte varför, det kan bero på sinnesstämning eller nostalgi, jag vet inte, men jag finner detta oerhört roligt just nu.

Black Sabbath

Om någon till äventyrs skulle undra vilken svensk skiva som har decenniets bästa omslag så finns det här. Så jävla bra.

Nostalgi in a Box

När jag rensar förrådet hittar jag en låda med gammalt skräp: antagningsbesked, kontobesked, vykort och fotografier. Det var länge sedan jag gått igenom en sådan låda med intresse, sakerna har legat förvarade i nästan tio år och jag tror att det är en bra tidsgräns, på den tiden hinner man glömma bort tillräckligt mycket så att det blir tillräckligt intressant att minnas det.

Bland klippen från Careen-tiden hittar jag mitt gamla munspel samt fotografier från lumpen som inte platsade i fotoalbumet. Det är slående hur unga vi var och våra befäl kan inte har varit äldre än vad jag är idag. Undrar om de är kvar i den krympta försvarsmakten.

Det bäsata nostalgifyndet gjorde jag dock på dc++, The Crimson Idol av W.A.S.P. (även om det egentligen är ett soloalbum av Blackie Lawless) från 1992. Den skivan är fortfarande riktigt bra trots att det är ett konceptalbum. Turnén startade för inte så länge sedan, 15 år efter att skivan släpptes. Det håller den för.

Lådan förvarar jag i tio år till.

Endagsvarelse

Jag läser om Lars Noréns redan famösa dagböcker och tänker att det är synd. Synd att Sveriges störste dramatiker nedlåter sig till skvallerlitteratur. Jag förstår inte varför man måste avslöja sina innersta tankar om omgivningen hela tiden överallt.

Det finns personer som jag inte gillar men jag skulle aldrig kalla dem vidriga, särskilt inte om jag bara har ett ytligt förhållande till dem. En vidrig männsika är en person som tillfogat mig psykiskt eller fysiskt lidande, inte skrivit en dålig bok, regisserat en misslyckad pjäs eller nonchat mig på stan.

Om jag vore delaktig i Sveriges lilla ankdam till kulturelit skulle jag säkerligen stöta på både en och annan idiot och dessutom en massa trams men det skulle jag nog hålla för mig själv (eller skicka iväg små nålstick dolda i min litterära produktion). Jag har svårt att se varför Lars Norén (som nog har sin trohetstid bakom sig) vill fläcka ner sitt eget eftermäle på detta sätt. Varför vill en världsdramatiker bli ihågkommen som en skvallergubbe med dreglande käftar och flackande blick.

Är det behovet att synas?

Är det självhatet?

Eller handlar det helt enkelt om ett fett förskott som var för svårt att tacka nej till.

För en gångs skull är jag nog på kritikernas sida, Leif Zern försvarar sin heder med den äran. Bokförlagen och författarna blir allt mer som Se&Hör med hårda pärmar.

Feed Them to the Pigs

När solen för en gångs skull får temperaturen över tio grader denna torra och kalla vår så jobbar M vilket effektivt förhindrar säsongens första långtur på cykel. Annars klarades premiären av igår, drygt fyra mil i motvind för att få igång kroppen som "svarade fint", som man säger.

Vättern tar max tio timmar i år.

***

Det bästa med fördomar är när de visar sig vara felaktiga. I dagens DN Söndag svarade en rad människor på frågan om de tyckte det var viktigt med vett och etikett. En civilingenjör tyckte inte det eftersom etikettsregler bl.a. var både "heteronormativa och misogyna". Right on.

***

Om det inte vore för säkerhetsnoja och vindbrus i lurarna skulle jag lyssna på Parkway Drive hela vägen från här till evigheten (Motala).

Ett roligt test!

Prova här. Jag fick 81%