Allt för konsten

Hemkommen från jobbet och den kommunala kaffemaskinen inser jag vad min Gaggia betyder för mig. Jag tror inte enbart att det handlar om att jag kan förse mig med tjänlig dryck utan lika mycket om vetskapen om att jag har makten över mitt eget kaffe. I världens näst mesta kaffeland kan det inte vara helt oväsentligt.

Espressomaskinen fungerar som en slags katalysator, på gott och ont. Den förstärker min snobbism och ökar mitt förakt för slarvigt kaffemakeri, framför allt när man har mage att ta betalt för det. Gaggian får mig att löpa efter min egen vittring.

Samtidigt har maskinen förvandlat mig till en servil kaffeuppassare som alltid frågor hur många som vill ha espresso alternativt cappuccino (det är sällan någon som vill). Vill någon ha en skvätt så blir jag ofta kvar i köket en försvarlig stund och missar delar av konversationen kring fikat.

Jag tycker dock fortfarande om annat kaffe. Svenskt kaffe. Kaffe som kokas, kaffe som man dricker mycket av, som i det närmaste kan betraktas som måltidsdryck. Men det blir allt svårare att fördra med robotkaffe som ängsligt anpassats sönder av Kaffeknappen och andra. Jag vill inte dela kaffe med andra. Jag försvarar rätten till mitt eget kaffe.