Att bli äldre handlar nog mycket om att mer och mer fastna i sitt förflutna. Att det fortfarande finns människor som gillar Rock-Ragge och Spotnicks handlar om att det var den musik de hörde när de var i precis rätt ålder för att påverkas, tonåren, den senare delen.
Jag begrundar detta medan jag lyssnar på P3 live med Bear Quartet och inser hur lyckligt lottad man varit. Hade jag vuxit upp under 60-talet hade jag förvisso kunnat se Jimi Hendrix i någon folkpark eller efterfesta med Rolling Stones men det är mer troligt att jag suttit hemma och lyssnat på Beatlesepigoner eller lagerarbetare som sjunger om Cadillac och baby och annat de inte visste ett dugg om, annat än att det kom från Amerika.
Mitt 1990-tal (andra halvan) var, vågar jag påstå, en fantastisk musikepok. Jag är inte säker att musiken i sig var så mycket bättre än senare års men jag tror det var först då som svensk musik var minst lika bra som sina engelskspråkiga förebilder, i många fall bättre. De bästa banden fanns ofta i samma eller i angränsande län och de största konsertupplevelserna kunde vara ett extranummer en ljus och sommarnatt som fortfarande utgör små madeleinekakor var gång man hör Jari Hapalainens omisskännliga tonbroderi.
Kanske var det i viss mån bättre förr, alla fall var jag mer mottaglig för musik, men så hade man också andra prioriteringar i livet. Jag hade bara turen att tajma in en storhetstid som nog aldrig kommer tillbaka även om den fostrat många av dagens musiker.
Det enda jag grämer mig över är att jag aldrig fick se The Afghan Whigs.
***
Trots sin odiskutabla begåvning hade Hello Saferide inte varit ens hälften så bra utan Andreas Mattsson. Jag tycker ofta att musikproducentens roll är överskattad men i det här fallet lyfter Popsicle-soundet musiken till oanade höjder som faktisk minner om fornstora dar i den där Koppomstudion. Jag hoppas verkligen att samarbetet fortsätter, det är dags att lämna Peter Jöback nu.
Jag begrundar detta medan jag lyssnar på P3 live med Bear Quartet och inser hur lyckligt lottad man varit. Hade jag vuxit upp under 60-talet hade jag förvisso kunnat se Jimi Hendrix i någon folkpark eller efterfesta med Rolling Stones men det är mer troligt att jag suttit hemma och lyssnat på Beatlesepigoner eller lagerarbetare som sjunger om Cadillac och baby och annat de inte visste ett dugg om, annat än att det kom från Amerika.
Mitt 1990-tal (andra halvan) var, vågar jag påstå, en fantastisk musikepok. Jag är inte säker att musiken i sig var så mycket bättre än senare års men jag tror det var först då som svensk musik var minst lika bra som sina engelskspråkiga förebilder, i många fall bättre. De bästa banden fanns ofta i samma eller i angränsande län och de största konsertupplevelserna kunde vara ett extranummer en ljus och sommarnatt som fortfarande utgör små madeleinekakor var gång man hör Jari Hapalainens omisskännliga tonbroderi.
Kanske var det i viss mån bättre förr, alla fall var jag mer mottaglig för musik, men så hade man också andra prioriteringar i livet. Jag hade bara turen att tajma in en storhetstid som nog aldrig kommer tillbaka även om den fostrat många av dagens musiker.
Det enda jag grämer mig över är att jag aldrig fick se The Afghan Whigs.
***
Trots sin odiskutabla begåvning hade Hello Saferide inte varit ens hälften så bra utan Andreas Mattsson. Jag tycker ofta att musikproducentens roll är överskattad men i det här fallet lyfter Popsicle-soundet musiken till oanade höjder som faktisk minner om fornstora dar i den där Koppomstudion. Jag hoppas verkligen att samarbetet fortsätter, det är dags att lämna Peter Jöback nu.
