Allt för konsten

Hemkommen från jobbet och den kommunala kaffemaskinen inser jag vad min Gaggia betyder för mig. Jag tror inte enbart att det handlar om att jag kan förse mig med tjänlig dryck utan lika mycket om vetskapen om att jag har makten över mitt eget kaffe. I världens näst mesta kaffeland kan det inte vara helt oväsentligt.

Espressomaskinen fungerar som en slags katalysator, på gott och ont. Den förstärker min snobbism och ökar mitt förakt för slarvigt kaffemakeri, framför allt när man har mage att ta betalt för det. Gaggian får mig att löpa efter min egen vittring.

Samtidigt har maskinen förvandlat mig till en servil kaffeuppassare som alltid frågor hur många som vill ha espresso alternativt cappuccino (det är sällan någon som vill). Vill någon ha en skvätt så blir jag ofta kvar i köket en försvarlig stund och missar delar av konversationen kring fikat.

Jag tycker dock fortfarande om annat kaffe. Svenskt kaffe. Kaffe som kokas, kaffe som man dricker mycket av, som i det närmaste kan betraktas som måltidsdryck. Men det blir allt svårare att fördra med robotkaffe som ängsligt anpassats sönder av Kaffeknappen och andra. Jag vill inte dela kaffe med andra. Jag försvarar rätten till mitt eget kaffe.

Männer die Frauen hasst

Efter att ha försökt stå emot hypen ger jag upp och läser Stieg Larsson. Och visst, det är ett skickligt hantverk på habil journalistprosa men jag stör mig enormt på all name-dropping. Det är en sak om Andres Lokko gör det men det fungerar illa när äldre män droppar friskt i kriminalromaner. Skriv att någon söker på nätet, skriv inte: "Hon gick in på internetsidan www.google.com". Hallå, Internet är skitgammalt! Det är iBooks hit och PowerBooks dit. Hur mycket betalar Apple förlaget?

Som vanligt är bilmodeller helt ointressanta för författaren. Man kör "en gammal Volvo".

Är detta en ny trend? Reklamfinansierad litteratur. Då vill jag inte längre
vara med.

Kanske borde jag ta min Trek FX7100 till ICA för att handla middag. Bäst att inte glömma min Sony Ericsson K610i i fall någon ringer. Det finns ju en del recept på www.tasteline.se. Mitt VISA-kort kan jag nog lämna hemma, jag tog ut kontanter hos Swedbank igår eftersom plånboken förstörde formen på min Hugo Boss-kostym.

Tro inte att jag överdriver.

The Gauntlet

Med åren blir det allt mer tydligt att det är svårt att hålla på sina principer. Det är ganska länge sedan jag bojkottade McDonalds, det var betydligt lättare i Piteå än i Uppsala. I dag inser man det praktiska i att kunna stanna till efter E4:an för en snabb matrast; toaletterna är fräscha och det finns alltid skötbord (Einar får dock inga hamburgare). Men jag tycker fortfarande inte om McDonalds. Stefan Holm är en svikare som låter sig sponsras av dem.

I går anordnade McDonalds en liten löpartävling för barn längs gågatan, Olympic Day eller nåt. Det är klart att barnen tycker om det, nummerlappar, ballonger, clowner och säkert något litet pris. Men jag förstår inte föräldrarna.

Fattar de inte varför McDonalds gör detta? Fattar de inte att de handlar om att plantera ett varumärke hos små barn, att med brännjärn märka deras medvetande för livet. Barnen ska ha roligt och helst bli beroende av fett och snabbmat. Att påstå att McDonalds, trots satsningar på fettsnåla alternativ och sponsring av idrott, vill främja folkhälsan är som att säga att nazisterna i alla fall byggde fina motorvägar.

Jag finner det oerhört svårt att tro att McDonalds lilla gatlopp var den enda roliga aktiviteten för barn som anordnades denna lördag i Sveriges fjärde stad så varför väljer föräldrarna detta åt sina barn. För att det är bekvämt? För att de inte bryr sig så länge barnen tycker det är roligt. Grupptryck?

Som vuxen har man möjligheten att göra val och reflektera över dem, det kan inte barnen och så länge vuxna inte medvetet gör insiktsfulla val med barnens bästa för ögonen kommer ingenting någonsin att bli bättre. Då kan man lika gärna bjuda hem storföretagen och låta dem inreda barnens rum med sponsorprylar.

Alla föräldrar som låter sina barn leka i hamburgerkedjors regi borde skämmas. Ronald McDonald gör bara sitt jobb men föräldrarna har ett val, det har inte barnen.

Perpetuum mobile

Häromkvällen var det årstämma i bostadsrättsföreningen. Efter ett par år i styrelsen har jag trappat ned i valberedningen men nu kände jag att jag ville pensionera mig helt, det är dags för nya krafter att ta över. I bland är enda sättet att slippa en uppgift att välja en annan uppgift, därav valberedningen, men det kan också leda till en evighetslång rundgång.

När mötet var slut var jag vald till revisor.

Jag undrar vad det blir nästa år, om vi nu mot all förmodan bor kvar. Jag har nog haft alla poster utom vicevärd. Det är konstigt egentligen, vi har 101 medlemmar men det kommer bara ett 20-tal på stämman, trots mat från Hambergs (och tanter som tuggar med öppen mun). Och det är alltid de mest upptagna som kommer, ingen har tid att engagera sig i styrelsen.

Styrelsen borde ta några idiotbeslut för att väcka drönarna. Om man inte röstar ska man inte gnälla.

Veckans siffra

2% Den del av Estlands areal som utgjordes av sovjetiska militärbaser fram till självständigheten.

Självömkan

Första dagen på jobbet efter åtta veckor av föräldraledighet. Kanske var det symptomatiskt att det regnade.


Det var rätt okej, förutom att dagen aldrig ville ta slut. Jag satt och drack kaffe vid halv tre och det kändes som om jag varit på jobbet en vecka. Tiden segade sig fram men jag tycker att det borde vara tvärtom. Dessvärre upptäckte jag att terminen väldigt snart är slut, jag kommer att hinna göra en tredjedel av det jag planerat, särskilt med alla nationella prov (i andra ämnen än mina) som stjäl tid.


R använde ordet "honkers", vilket var roligt. Den tredje fadern kallas för "Il Papino", vilket också är kul. Ett sådant artistnamn vill jag också ha, trots att det låter som namnet på en pizzeria.



Så här i avtalstider tycker jag det är på sin plats med en bild från 1 maj i Sundsvall. Just like back in ´09.