Jan Guillous Fienden inom oss är en giftig sak, precis som många av hans tidigare romaner. Aftonbladetkrönikören Guillou har jag aldrig riktigt fastnat för: dryg, tjatig och allvetande om alltifrån psykiatri, säljakt, viltvård och terrorism. Romanförfattaren Guillou däremot, är både angelägen och läsvärd trots all hyperbolinkontinens. Ibland vill man bara skrika ”Ja, jag fattar! Polisen kan vara korkad ibland. Jag förstår att du anser att muslimer särbehandlas. Okej! Jag fattar!”.
Guillou karikerar, men det kanske man måste göra för att sälja så många böcker så att han kan berätta hur oerhört mycket skatt han betalar (och ändå lever gott). Med en mer välvillig inställning kan man se det som att den gode Guillou skaffat sig en stor publik genom sina romaner, krönikor i Sveriges största kvällstidning och tramsande i den stora kommersiella kanalen och att en stor del av denna publik inte skulle ha lyssnat på säpokritik annars.
Men Fienden inom oss är också en slags nyckelroman, ty Guillou är en långsint jävel. Den dryge åklagaren von Schyffel syftar på Christer van der Kwast som ju åtalat Thomas Quick för en rad brott som han inte begått enligt Jan Guillou (sopskyffel - sopkvast, kul va!). Ewa Tanguys man Pierre debuterar som författare och hyllas enhälligt av alla franska tungviktarmedier men sågas i Sverige av en ung feminist – Guilllou har tidigare påtalat hur han blivit prisbelönt i Frankrike men setts som en lättviktig underhållningsförfattare i Sverige. Vidare är det inte svårt att lista ut vilka de ljugande ministrarna är, eller för den delen advokaterna Peter Silbermann och Leif Alphin. Och vill man förstå lite av Jan Guillou något obalanserade självbild så är det bara att studera hans alter ego Erik Pontis skjutjärnjournalistik. Och fina fysik. Och smak för fina viner. Och magnifika kokkonst. Och skarpa intellekt.
Jan Guillou har viktiga saker att säga, och Fienden inom oss slutar så mycket svartare än jag kunde föreställa mig, men ämnet ska nog lämna en sur smak i munnen och en klump i magen. För det är viktigt. Men jag tror inte att Guillou kommer att bli ihågkommen för sina bitska samtidsskildringar med smarta snutar utan det är Hamiltonserien som kommer att bli hans eftermäle, det är ett mästerstycke som tål att läsas om då och då trots att Guillou inte är en mästare på att skildra känslor.
Tyvärr så har Jan Guillou trots sin uttalade feminism och trots att han låter en kvinna ha hjälterollen fortfarande inte riktigt insett att kvinnor kan göra annat än fnittra när de är glada eller förvånade.
Guillou karikerar, men det kanske man måste göra för att sälja så många böcker så att han kan berätta hur oerhört mycket skatt han betalar (och ändå lever gott). Med en mer välvillig inställning kan man se det som att den gode Guillou skaffat sig en stor publik genom sina romaner, krönikor i Sveriges största kvällstidning och tramsande i den stora kommersiella kanalen och att en stor del av denna publik inte skulle ha lyssnat på säpokritik annars.
Men Fienden inom oss är också en slags nyckelroman, ty Guillou är en långsint jävel. Den dryge åklagaren von Schyffel syftar på Christer van der Kwast som ju åtalat Thomas Quick för en rad brott som han inte begått enligt Jan Guillou (sopskyffel - sopkvast, kul va!). Ewa Tanguys man Pierre debuterar som författare och hyllas enhälligt av alla franska tungviktarmedier men sågas i Sverige av en ung feminist – Guilllou har tidigare påtalat hur han blivit prisbelönt i Frankrike men setts som en lättviktig underhållningsförfattare i Sverige. Vidare är det inte svårt att lista ut vilka de ljugande ministrarna är, eller för den delen advokaterna Peter Silbermann och Leif Alphin. Och vill man förstå lite av Jan Guillou något obalanserade självbild så är det bara att studera hans alter ego Erik Pontis skjutjärnjournalistik. Och fina fysik. Och smak för fina viner. Och magnifika kokkonst. Och skarpa intellekt.
Jan Guillou har viktiga saker att säga, och Fienden inom oss slutar så mycket svartare än jag kunde föreställa mig, men ämnet ska nog lämna en sur smak i munnen och en klump i magen. För det är viktigt. Men jag tror inte att Guillou kommer att bli ihågkommen för sina bitska samtidsskildringar med smarta snutar utan det är Hamiltonserien som kommer att bli hans eftermäle, det är ett mästerstycke som tål att läsas om då och då trots att Guillou inte är en mästare på att skildra känslor.
Tyvärr så har Jan Guillou trots sin uttalade feminism och trots att han låter en kvinna ha hjälterollen fortfarande inte riktigt insett att kvinnor kan göra annat än fnittra när de är glada eller förvånade.
