När det gäller Bruce Springsteen är jag periodare. Jag får stora skov av varierande intensitet men de är oftast starkast i samband med ett skivsläpp, trots att det inte behöver vara den senaste skivan jag ägnar mig åt.
Jag gillar verkligen den senaste, Magic, men på något sätt tog den mig tillbaka drygt tio år till Ghost of Tom Joad och den efterföljande soloturnén där Bruce reste runt med sin gitarr (och gitarrkille) och berättade dessa skakande bra historier om trasiga människor och starka öden i framför allt sydvästra USA, långt från motorvägar, screen doors och storstadsserenader. Andra miljöer men samma grundton.
Jag promenerade till Bruce live på Brixton Academy idag och slogs än en gång av hur vansinnigt bra de där sångerna är. För mig är Bruce Springsteen allra bäst när han berättar dessa perfekt komponerade mininoveller, en Galveston Bay, Straight Time eller den magnifika Sinaloa Cowboys. Då är han MIN Bruce, inte den Bruce som röjde i Konserthuset -75, stampade sönder Ullevi -85 eller trollband Hovet -06, den Bruce har andra redan gjort till sin.
Sinaloa Cowboys är snarlik Elmer Diktonius långa dikt om Röd-Eemeli som utspelar sig under Finland blodiga inbördeskrig, de har cirkelkompositionen gemensam: Röd-Eemelis liv börjar och slutar på en soptipp, Miguel och Louis varnas för att allt har ett pris och i slutändan så begraver Miguel sin bror på samma ställe där de grävt ner alla pengar de tjänat på att tillverka metamfetamin. Cirkeln sluts.
Jag vet inte om Bruce kommer att hitta tillbaka till detta historieberättande, nu vill han tydligen rocka igen, och visst – omväxling förnöjer och få klarar det lika bra som han – men jag tycker ändå att något har saknats de senaste tio åren. På sätt och vis tror jag att 11 september och Irak har fått Bruce att tappa lite fokus, de är för stora teman för att passa hans geni.
Snart är nog Bruce för gammal för att rocka och då kanske han plockar fram cowboyhatten och den akustiska gitarren igen.. Jag vill ju så gärna veta hur det gick för Miguel och de alla de andra.
Jag gillar verkligen den senaste, Magic, men på något sätt tog den mig tillbaka drygt tio år till Ghost of Tom Joad och den efterföljande soloturnén där Bruce reste runt med sin gitarr (och gitarrkille) och berättade dessa skakande bra historier om trasiga människor och starka öden i framför allt sydvästra USA, långt från motorvägar, screen doors och storstadsserenader. Andra miljöer men samma grundton.
Jag promenerade till Bruce live på Brixton Academy idag och slogs än en gång av hur vansinnigt bra de där sångerna är. För mig är Bruce Springsteen allra bäst när han berättar dessa perfekt komponerade mininoveller, en Galveston Bay, Straight Time eller den magnifika Sinaloa Cowboys. Då är han MIN Bruce, inte den Bruce som röjde i Konserthuset -75, stampade sönder Ullevi -85 eller trollband Hovet -06, den Bruce har andra redan gjort till sin.
Sinaloa Cowboys är snarlik Elmer Diktonius långa dikt om Röd-Eemeli som utspelar sig under Finland blodiga inbördeskrig, de har cirkelkompositionen gemensam: Röd-Eemelis liv börjar och slutar på en soptipp, Miguel och Louis varnas för att allt har ett pris och i slutändan så begraver Miguel sin bror på samma ställe där de grävt ner alla pengar de tjänat på att tillverka metamfetamin. Cirkeln sluts.
Jag vet inte om Bruce kommer att hitta tillbaka till detta historieberättande, nu vill han tydligen rocka igen, och visst – omväxling förnöjer och få klarar det lika bra som han – men jag tycker ändå att något har saknats de senaste tio åren. På sätt och vis tror jag att 11 september och Irak har fått Bruce att tappa lite fokus, de är för stora teman för att passa hans geni.
Snart är nog Bruce för gammal för att rocka och då kanske han plockar fram cowboyhatten och den akustiska gitarren igen.. Jag vill ju så gärna veta hur det gick för Miguel och de alla de andra.
1 kommentar:
Jo han bör hålla sig borta från den stora världen, om man kan säga så, och skriva/sjunga om den lilla. Sedan ska han ju såklart rocka. Skulle vara kul att lyssna på hur de nya låtarna låter live, tycker att produktionen är lite halvplatt emellanåt på skivan. Dynamiken och energin liksom kvävs under någon form av normaliseringskrav. Iofs har jag ine lyssnat på den i min riktiga stereo, men det känns lite avskärmat, ett avståndstagande på någe vis.
Skicka en kommentar