En mycket liten människa

Förutom att åtta års helvete i Vita huset är över är detta veckans hittills bästa nyhet. Han kanske ska satsa på projekt i diktaturer som Singapore i staehlet.

Än har han inte konkat, men det är förhoppningsvis ett litet steg på vägen.

Indiefarbror II

Att bli äldre handlar nog mycket om att mer och mer fastna i sitt förflutna. Att det fortfarande finns människor som gillar Rock-Ragge och Spotnicks handlar om att det var den musik de hörde när de var i precis rätt ålder för att påverkas, tonåren, den senare delen.

Jag begrundar detta medan jag lyssnar på P3 live med Bear Quartet och inser hur lyckligt lottad man varit. Hade jag vuxit upp under 60-talet hade jag förvisso kunnat se Jimi Hendrix i någon folkpark eller efterfesta med Rolling Stones men det är mer troligt att jag suttit hemma och lyssnat på Beatlesepigoner eller lagerarbetare som sjunger om Cadillac och baby och annat de inte visste ett dugg om, annat än att det kom från Amerika.

Mitt 1990-tal (andra halvan) var, vågar jag påstå, en fantastisk musikepok. Jag är inte säker att musiken i sig var så mycket bättre än senare års men jag tror det var först då som svensk musik var minst lika bra som sina engelskspråkiga förebilder, i många fall bättre. De bästa banden fanns ofta i samma eller i angränsande län och de största konsertupplevelserna kunde vara ett extranummer en ljus och sommarnatt som fortfarande utgör små madeleinekakor var gång man hör Jari Hapalainens omisskännliga tonbroderi.

Kanske var det i viss mån bättre förr, alla fall var jag mer mottaglig för musik, men så hade man också andra prioriteringar i livet. Jag hade bara turen att tajma in en storhetstid som nog aldrig kommer tillbaka även om den fostrat många av dagens musiker.

Det enda jag grämer mig över är att jag aldrig fick se The Afghan Whigs.

***

Trots sin odiskutabla begåvning hade Hello Saferide inte varit ens hälften så bra utan Andreas Mattsson. Jag tycker ofta att musikproducentens roll är överskattad men i det här fallet lyfter Popsicle-soundet musiken till oanade höjder som faktisk minner om fornstora dar i den där Koppomstudion. Jag hoppas verkligen att samarbetet fortsätter, det är dags att lämna Peter Jöback nu.

Skräp?

Kirk Hammet säger i en intervju att Mp3-filer låter skit. Han vill så klart inte att folk ska ladda ner deras nya skiva.

Men. En man som deltagit i inspelningen av ... And Justice for all kan aldrig någonsin ha synpunkter på ljudkvalitet. Däremot bör han överväga bandana eller keps.

Indiefarbror

En gren jag brukar excellera i är döma på förhand, det gäller både personer och materiella ting. Jag utgår ofta att sådant jag inte känner till är dåligt. Det känns bäst så.

Däremot blir min glädje så mycket större när jag inser att jag haft fel, det händer inte ofta, men när det väl gör det är det en känsla som närmast kan liknas vid en mild berusning. Jag har i åtminstone ett år stört mig ohejdat på fenomenet Annika Norlin. Hon har varit överallt. Jämt.

Annika Norlin har varit i varenda tidning, hon verkar ge ut en skiva om dagen, hon bloggar och ALLA andra artister tycker att hon är så bra, så bra.

Att Hello Saferides nya skiva är producerad av Andreas Mattsson gjorde mig lite nyfiken, så ... jag lyssnade lite ... och, ja. FÖRLÅT ANNIKA! Du är faktiskt bra! I alla fall på More Modern Stories From Hello Saferide.

Besqab

Som konsument har man i Sverige en förhållandevis stark ställning. Vi har en bra lagstiftning på området, man kan reklamera dåliga produkter och vända sig till konsumentverket och man får problem med ett företag. Dessutom – och detta är inte att förakta – kan man som konsument sätta press på företag genom att helt enkelt börja handla hos konkurrenterna i stället, en liten finess marknadsekonomin faktiskt har. Vill man tjäna pengar måste man värna om sina kunder helt enkelt.

Denna urkapitalistiska princip verkar dock inte gälla alla. Byggföretag verkar ha slängt denna grundregel överbord för länge sedan, tillsammans med skattemoralen. En byggfirma behöver aldrig passa tider, vara serviceinriktade eller be om ursäkt för att man gjort fel.

Antingen är konkurrensen för dålig eller så är konsumenterna helt enkelt för svaga vilket är konstigt eftersom det handlar om så mycket pengar. Det är en sak att vara missnöjd med en beställning från CDON.com, en helt annan sak att köpa hus för ett par miljoner.

När vårt hus byggdes lade byggfirman in fel golv, ett riktigt skitgolv var det. Efter två är har man gått med på att byta ut halva golvytan och ersätta resten med struntsumma. Hade inte förening legat på som iglar hade ingenting hänt.

Har man visat förståelse för vårt missnöje? Nej.

Har man beklagat ”misstaget”? Nej.

Kommer jag någonsin att rekommendera någon att ha något som helst samröre med Besqab?

Aldrig någonsin.

Inte riktigt örat mot marken

Jag cyklade in till stan i dag med E för att lämna in en trasig jacka (skärpning, Ö-vik) och hamnade på Musikörats utförsäljning. Jag har alltid gillat Musikörat som ”idé”, en härlig lokal, fylld av musikentusiaster, obskyra skivor och maffiga boxar.

Tyvärr har Musikörat länge varit Uppsalas sämsta skivaffär, när jag var mer aktiv som skivköpare hade de aldrig vad jag var ute efter och i de flesta fall hade de inte hört talas om det heller, vilket personalen så klart vilje dölja.

Det var 50% på allt, jag fann Scorseses bluesdokumentär, en samlingskiva med The Isley Brothers och en skiva med Josh Rouse, allt mycket prisvärt om man inte ser till det ordinarie priset som för Josh Rouse låg på 199 kr. Då kan man inte sörja skivbutiksdöden.

***

Vad är det som händer i Finland? Krossade rutor och stenkastning i Gottsunda i jämförelse ett så oerhört litet problem.

Vöre vale, vöre vale ...

Det finns många orsaker att oroas över den friskolepolitik som förs i Uppsala. Jag vill att skolan ska förbättras och jag tycker att kommunen ska ha press på sig men jag tycker inte att skolor ska drivas i vinstintresse av stora koncerner som sväljer allt mer och försämrar konkurrensen. Jag tycker inte heller att gratis dator och centralt läge ska locka elever i stället för utbildade lärare och bra utbildning.

Men det absolut värsta med de tusentals friskoleplatser som alliansen beviljar i en kommun med sjunkande elevunderlag är att vilka tomtar som helst får driva skola. Doctrinagymnasiet är en följetong av trassel och ägare som har skatteskulder och bråkar med allt och alla. Som vanligt är det eleverna som hamnar i kläm.

Principer och ideologi får gå före allt annat, t.ex. rätten till en bra utbildning och valuta för skattepengarna. Jag har aldrig längtat så mycket efter ett valår.

Luk. 15:11-32

Min gamle vän, som för ett par veckor sedan upphittades på den tidigare brottsplatsen, är nu återbördad till hemmet. Det lilla vidriga kryp som stulit/handhaft min vän har varit ytterst vårdslös så det blev lite pyssel för att bli av med den lilla men dock markanta svedan i hjärttrakten som drabbar alla som får sin egendom besudlad av tjyvar.

Efter att ha slaktat mitt lamm och svept in kvarteret i offerbålets stickande rök tog jag itu med att smörja, putsa och trimma min kära 7100 FX. Den fick ett lite mer street-betonat utseende och den första provturen bekräftade att min gamla Trek har betydligt mer spring i ramen än den nya gubbhojen. Den blir en vinterträningshoj. Jag ska bara skaffa tuffa bar ends till styret.

***

På tal om tjyvar: ett grannhus hade inbrott i natt, tydligen via altandörren när de låg och sov på övervåningen. Det är riktigt otäckt och självklart kommer man att bli mer vaksam.

Det är också otäckt när man märker hur ens egen uppfattning om de personliga fördomarna prövas. Jag tror att alla tänker samma sak och jag hoppas att de skäms lika mycket som jag. Men jag misstänker att jag har fel.

Vi fick en påse med äpplen ...

... och vilken påse det var!

Om en dum enkät

Om det är någon statlig myndighet som inte bör göra bort sig så är det Forum för levande historia, deras senaste utspel om lärares dåliga kunskaper om Förintelsen stärker varken deras egna aktier eller förtroendet för lärarkåren. Och i sina mörka vrår slipar revisonisterna sina knivar, de älskar nämligen dessa små detaljer.

Jag tror inte att lärarna, i alla fall inte på gymnasiet, är särskilt okunniga om Förintelsen. Jag vågar påstå att jag är väl beläst när det gäller Förintelsen, troligtvis kan jag betydlig mer än medelläraren och jag läser ett par böcker om året i ämnet. Jag har sett några av enkätens detaljfrågor och vet man inte att Gulag inte var ett nazistiskt förintelseläger bör man avskedas omgående men måste man veta vilken grupp romer som nazisterna tyckte sämst om? Blir man en sämre lärare av att inte veta att 1938 var året då judar började massarresteras p.g.a. av sin etniska bakgrund allena?

Och tvärtom; ska man kräva av en historielärare att veta att romer i blandäktenskap ansågs värst eller att året massarresteringarna av judarna är viktigare än Nürnberglagarna 1935 eller Machtübernahme 1933? Blir undervisningen bättre då?

Jag älskar detaljkunskap, men för att förklara och beskriva ett så pass viktigt område som Förintelsen är nog överblicken viktigare än årtals- och sifferexercisen. Skolans uppdrag är förklara vad som hände och varför och bidra till att det aldrig händer igen. Om Forum för levande historia måste ta till skitnödiga knep för att bevisa sitt eget värde blir det än tydligare att historieundervisningen bör skötas av kompetenta lärare, inte av en statlig myndighet.

Om detta rabalder nu bidrar till bättre fortbildning för lärare (man kan inte bara läsa om Förintelsen under grundutbildningen) så är jag den förste att vara tacksam, men jag tror tyvärr inte det blir så, staten vill spara och kommunerna tror att kompetensutveckling är en smittsam sjukdom.

Däremot anar jag att de mer ljusskygga bruna bloggarna jublar över att en av deras fiender skjutit sig ordentligt i foten.

Don´t mention the war!

Jag läser att Richard Olsson upprört känslor genom att "naziskämt" i sitt imbecilla studioprogram. Visst, det är osmakligt men det är framför allt så otroligt tröttsamt att associera allt som har med Tyskland att göra till nazismen, det ströks från humorskolornas kursplan redan 1973.

Detta glömde man tydligen meddela Olsson. Vem tyckte det var en bra idé att ta tillbaka honom till SVT?

Jag gillade Richard Olsson i Bullen men sedan dess har han varit en av tv:s mest osympatiska ansikten, dryg och tillkämpat folklig.

Tack ändå för André Pops. Tack för att SVT inte tror att alla OS-intresserade är idioter som vill lyssna på pösiga f.d. åsiktsmaskiner och annat vrakgods från kändislistan.

Det vore mer passande om programledarna ägnade mer tid åt en diktatur som faktiskt fortfarande existerar, en diktatur som inte gjort upp med sin historia, som inte bett om ursäkt för alla människor man mördat, som inte betalat ett enda rött öre i skadestånd till sina offer men som solar sig i glansen av OS, världens blickar och sina idrottares bedrifter.

Tyvärr klarar nog inte Rikard Olsson det utan att göra sina ögon sneda och stoppa sockerbitar i munnen.

Nordjylland rundt!

Nu är Skandinavien avklarat. Fyra länder på tre år och Nordjylland runt var för min del det snabbaste loppet, 25 mil på drygt 8,5 timmar. Det var ett mycket vackert landskap, fina vägar och oklanderlig organisation, i alla stora korsningar stod militärpolis och stoppade biltrafiken.

Jag var länge osäker på om jag skulle finåka och titta på kossorna eller köra hårt men den långvariga klungkörningen drev upp tempot så hårt att jag bestämde mig för att ta lite smärta för att se vad tre års cykling har inneburit för kondisen. Trots att jag fick köra delar av banan ensam i lite motvind har jag aldrig någonsin cyklat så snabbt under så lång tid.

Smärtan går över men äran varar för evigt.

Nu vet jag inte vad målet för nästa säsong ska bli. Europa? Längre lopp? Själland runt på 28 mil lockar men det blir till att cykla när det passar resten av familjen. Mina cykellopp har blivit minisemestrar och det vore bättre om man kunde kombinera cyklandet med resor som passar resten av familjen.

Jag vill rikta ett stort tack till Ålborgs hemvärn som inte skulle kunna försvara minsta bit av Jylland ens mot ett ryskt gruvfyllo, men som ställer upp helhjärat med att serva oss cyklister, dirigera trafiken och bara vara danskt gemytliga i sina XXXL-uniformer. Det er dejlig!

Belöning!

Gotta have 'em all

Det händer ibland att en låt gör mig galen. Före Internet var det jobbigt, man kunde höra en låt eller se en video på MTV och hade man tur fick man reda på artist och titel och kunde börja leta i skivaffärerna. Ibland kunde detta leda till att man upptäckte en ny artist eller en ny genre, men det vara lika ofta en återvändsgränd, en enda bra låt och resten skit..

En bra melodi kan plåga en länge, man har den i huvudet, nynnar och försöker återskapa det man hört trots att man oftast förvränger tonerna så att när man väl hittar originalet blir det lite antiklimax, det var ju inte lika bra som det man mindes.

För mig handlar det alltmer om enstaka musikstycken, mer eller mindre klassiska melodier som gått mig förbi. Källan är ofta oväntad: ett tv-program, en körkonsert eller som idag – en sommarpratare som spelade The Moon is a Harsh Mistress med Radka Toneff, en fantastisk sång som visade sig finnas i flera versioner. Naturligtvis har Linda Ronstadt sjungit in den och naturligtvis sjunger hon den bäst. Hennes röst är så ren, så klar, så underbar …

Tyvärr så gäller överflödets förbannelse även på detta område. Det tog tio minuter att skaffa sex, sju versioner av låten och jag har spelat den hela kvällen och en viss mättnad börjar infinna sig. Ibland kan det enda som är värre än att inte få det man vill ha vara att få det.

Men det är en fantastisk sång, även om Jimmy Webbs övriga alster är ordinär västkustsmet.

***

Hejdå, Chippen. Jag hoppas att vi aldrig ser dig mer i landslaget trots att Lagerbäck försöker försvara din flytt till Saudiarabien. Det är ingen bra liga och det är ett vidrigt samhällssystem. Du kan sitta där och räkna dina miljoner medan människor stenas till döds på torget. Jag trodde verkligen inte att en fotbollsspelare kunde vara SÅ girig även om de flesta verkar anstränga sig rätt hårt.

Tröttnar du på sharialagarna kan du kanske flytta till Nordkorea, de har lite PR-problem som du kanske vet och du slipper säkert se befolkningens elände.

Ett tips: Jag tror inte saudierna uppskattar badbyxor med hängslen. Tönt.

Parkeringen vid Viks slott

Idioti kan ta sig många uttryck, t.ex. SJ:s biljettsystem, vår brevbärares rutt, SvD:s ledarsida m.m.. Men frågan är om inte kretinen som parkerade bredvid oss vid Viks slott tar priset, i alla fall på denna sida om årskiftet. Det var tur att vi inte hade bråttom för det var lite pyssligt att backa ut. Vår bil till höger.

Puckoidiot!

Halvkvävd rättelse

Jag hörde delar av Göran Hägglunds sommarprogram och jag blev lite överraskad av musikvalet: Stones (inte Start Me Up!), Elvis Costello och Nationateatern bl.a.

I övrigt var det precis så förutsägbart som man kunde tro, ung man växer upp i arbetarklass och bruksmiljö (därför måste man bli höger), ung man ser hur de har det bakom järnridån (därför blir man höger, DDR är ju som Sossesverige), ung man vill understryka att demokratin är viktig och att alla är lika mycket värda (därför blir man höger, motarbetar homosexuella, motarbetar ett sekulärt samhälle och inför vårdnadsbidrag för att ca 5% i några storstadskommuner inte vill jobba.

Någonstans kan jag ända tycka att Hägglund är värd ett vettigare parti.

Tvillingsjälar

I dagens DN påannonseras dagens sommarpratare, kd:s Göran Hägglund, med en liten notis. Hägglund lyfter fram sina tre stora intressen: böcker, musik och idrott. Det slår mig att det är ganska likt mig, det där. Jag har nog missbedömt Göran Hägglund, jag har alltid trott att hans intressen var att montera ner välfärden, att knacka bögar och att säkerställa patriarkatets fortlevnad.

Tänk vad fel man kan ha! Vi är ju ganska lika!

Undrar vad han lyssnar på? Han har säkert en stor skivsamling och flera hyllmeter med fanzines och musiklitteratur. Och litteraturen ... Jag slår vad om att Thomas Mann är en favorit. Och Borges, noveller och essäer passar väl en upptagen partiledare.

För det kan väl inte vara så att Göran Hägglund är så förutsägbar att han läser deckare och gillar Beatles? Och friidrott? Allsvenskan?

Jag slår på P1 och kollar.

Det var kul så länge det varade

Inom kort kommer Åke Edwardsons sista bok om Erik Winter och Ian Rankins sista bok om John Rebus, Exit Music, kom för en tid sedan. Jag ska läsa dessa men sedan är det slut med kriminalromanerna.

Jag har tyckt om att läsa deckare och jag har haft mina författare som utgjort en promille av det totala utbudet. Och det är det enorma utbudet som framkallar kvävningskänslor trots att jag inte behöver läsa skiten. Deckarna finns överallt och eftersom det är deckare verkar det inte finnas några kvalitetskrav, det räcker med att du är kvinna och har en akademisk utbildning samt kan skriva om bisarra likfynd. Det bör gärna handla om poliser med jobbigt familjeliv, den försupne operaälskaren är ute.

Kriminalromanen har utvecklats mycket sedan Agatha Christies tid och blivit betydligt mer socialrealistisk och det är det som jag gillat hos mina kriminalromaner, de förklarar inte allt, att mördaren är fast löser inte det grundläggande problemet, en polis löser ingenting ensam. Den klassiska pussedeckaren med en genial detektiv är lika veklighetstrogen som böckerna som bygger på Star Trek.

Jag tror genren har nått vägs ände i Sverige, nu när den siste kompetente författaren har lagt ner. Kvar finns bara epigoner och lycksökare, bottenskrapet från en tunna som varit tom sedan länge.

Leif GW Persson finns ju kvar, kanske kan han få mig att göra ett undantag.

För övrigt önskar jag Camilla Läckberg en svår och långvarig skrivkramp.

Besatthet

En kille som gillar pizza.

Skåne, juli 2008

Tomelilla har ett aktivt föreningsliv.

Världens största Hasseåtage-museum.

Österlen.

Usel liknelse. Sidenscarf!

Only in Skåne.

Sommarfynd!

Vid Ulva kvarn finns ett riktigt intressant antikvariat. Det är inte så att jag kommer att vallfärda dit varje lönehelg men det är klart bättre än den sedvanliga rundgången av gammalt skräp som bjuds ut, hade vi inte haft med oss ett barn hade jag gått runt där länge.

Vi sidan av en elegant konstaffisch och Kjell-Albin Abrahamsons utmärkta ”Polen – Diamant i aska” var det stora fyndet en publikation av Bill Sweetman, enligt omslaget ”the world’s most preeminent journalist on black-budget aircraft”. Black-budget är sådant Pentagon inte vill att omvärlden ska veta att man lägger pengar på.

Boken handlar om Aurora, USA:s topphemliga superplan som ska ersätta det gamla SR-71 som pensionerades 1990 och utan att flygvapnet protesterade! Ett faktum som författaren menar tyder på att man har en ersättare redo i största hemlighet. Och det är faktisk intressant läsning: Allt är topphemligt, det enda som tyder på att Aurora verkligen existerar är en observation av en flyplansexpert samt mystiska ljudbangar över Mojaveöknen (just det, där Area 51 ligger).

Jag blir alltid lika glad av att hitta oväntade böcker om väldigt smala ämnen som ofta är oväntat läsvärda. Bill Sweetman är både tekniknörd och konspirationsteoretiker - inledningskapitlet heter Would your government lie to you? Dessutom är omslaget fantastiskt, som hämtat från ett sci fi-magasin från 1960-talet.

Bill Sweetman har tydligen haft rätt om hemliga flygplan förr, t.ex. stealthplanet F-117. Så håll utkik efter svarta supernabba trianglar på himlen!

Kom inte hit, ni luktar skit!

Det mesta som kan sägas om FRA-lagen är nog redan sagt men det som förvånat mig mest – förutom att så många är besvikna på s.k. liberaler, ett begrepp som varit urholkat rätt länge – är att man fäste så stor tilltro till centerpartiet. Centern har aldrig varit liberalt, de må ha tagit bort rashygienen ur partiprogrammet men det är fortfarande ett parti för bönder och landsbygd och därigenom antiliberalt t.o.m. ur ett borgerligt perspektiv.

Fredrik Federley valde nog parti efter karriärmöjlighet snarare än ideologi och jag hoppas innerligt att hans patetiska snyftande i talarstolen avlägsnar honom ur Riksdagen 2010, men hans hyckleri är bara symptomatisk för lejonparten av det ”liberala” Sverige. Jag är mer överraskad av Birgitta Olssons feghet.

Maud Olofsson lyckades dölja över den värsta lagårdslukten vid förra valet, men centern är inte ett liberalt parti, personlig integritet är inte viktigt för dem (inte kriget mot terrorismen heller). Centern vill bevaka att EU:s jordbruksstöd hamnar rätt, att kossorna ska få fortsätta fisa bort polarisen och att bönderna ska få fortsätta övergöda Östersjön.

Vi får se om något annat parti vill ha Federley när han upptäcker detta.

Tre saker som solkar minnet av ett cafébesök ...

1. Kråkor som invaderar uteserveringen och dessutom tjafsar högljutt med varandra.

2. Cafégäster som är rädda för fåglar och inte skäms för det.

3. Cafégäster som drar samma kråkrelaterade skämt flera gånger: ”Försvinn! Ni har inte betalat.”

Det uppenbara hade ju varit att koppla kråkornas skrän till lokalens namn, Fågelsången ...

Final!

Solen hann knappt gå upp förrän experterna satt i morgonsoffan och talade om "tysk effektivitet", "den tyska maskinen" och "vinnarkultur".

Vad sägs om kvalitet som en förklaring?

Fotboll sitter inte i generna.

Die Mannschaft

I dagens DN bekänner den sympatiske krönikören Johan Esk att hans hjärtas lag är Tyskland och jag tycker det är skönt att äntligen få lite eldunderstöd. För det är verkligen ensamt att stödja Tyskland i fotboll. Det är okej att gilla tyska bilar men att heja på tyskarna i fotboll är nästan suspekt. Det dröjde fram till senaste VM innan tyskarna själva fick vara riktigt stolta över sitt lag.

Tyskland har varit enormt framgångsrikt i stora mästerskap trots att den inhemska ligan inte kan konkurrera med de tre stora, förutom när det gäller publiksnitt. Tillsammans med utskällda Italien får Tyskland alltid finna sig i att bli utönskade ur turneringar. Det sägs att Tyskland är tråkiga och maskinmässiga och att italienarna bara bryr sig om frisyren och att raka benen.

Jag vet inte om det handlar om det evinnerliga Tipsextra-syndromet som gör att allt som inte luktar brittisk lervälling och hellre-än-bra-inställning är dåligt eller om det handlar om kriget. Någonting gör svensken i gemen fientlig mot landets största handelspartner när det handlar om fotboll.

Jag tror att det handlar om okunskap, såklart. Om man inte är så insatt i fotboll utan bara följer EM och VM tycker man i regel illa om Tyskland och Italien men gillar Brasilien och det obligatoriska skrällaget (Sydkorea, Senegal, Australien och Ryssland). Själv håller jag aldrig på brassarna men undrar ibland hur vansinnigt bra de hade varit utan sin korrupta fotbollsledning.

Tyskland hade en svacka i början av 2000-talet men har kommit igen, förutom Ballack har de ingen superstjärna men de har alltid ett starkt kollektiv som till skillnad från många andra landslag kan skärpa till sig när det verkligen gäller. Det verkar som om alla deras spelare höjer sig ett snäpp i landslaget. Jag tror att både Sverige har en hel del att lära av Tyskland för att inte tala om England som trots allt ståhej aldrig har varit ens i närheten av att vinna någonting på över 40 år, det räcker inte med att skylla på straffläggning. Både svensk press och Fotbollförbundet har ju en fotbollsanglofili som aldrig verkar mattas, där behövs en inkvisition som slår ner på allt från 4-4-2 till långa uppspel. Tyvärr måste nog både Lagerbäck och Lagrell gå om man ska lyckas vrida blicken mot kontinenten.

Jag hoppas på Tyskland-Spanien i finalen, men eftersom jag gillar Spanien också så jag vill inte tippa resultatet.

Jag tror det blir en fantastisk match.

Läs baksidestexterna! (Och var försiktig med parenteser)

Redan den pretentiösa titeln Food Noir borde ha avskräckt mig, särskilt när författaren är svensk, men boken var billig och jag brukar träffa rätt i dylika impulsköp. Författaren Mons Kallentoft har samlat reportage om mat och matkultur in denna lilla volym och försöker säga något om vår västerländska kultur (enligt baksidestexten).

Det var länge sedan jag läste sådan smörja som dessa åtta skitnödiga och illa skrivna "reportage". Kallentoft berättar om sin barndom i Linköping, han var arbetarbarn och fattig (just det, "Mons" och "Kallentoft" låter ju riktigt proletärt) och hans mormor lagade mat. Vi får också veta att han beställer roomservice mitt i natten i Egypten eftersom han gillar god mat.

Det största problemet är dock språket. Svårt behäftad av kvällstidningssjukan att låta varje mening vara ett stycke.

Det irriterar.

Mycket.

Jag har elever med sämre ordförråd, men de skriver bättre.

Mons Kallentoft har försökt hitta en stil lika unik som hans förnamn men man bör kunna grunderna innnan man börjar experimentera. De baskiska stjärnkockar han skriver om har gjort det och det är därför de samlar Michelinstjärnor på hög.

Kallentoft vill också kommentera samhället i bland alla vita tryfflar och Barolo-viner. Här och var nämns galningar i turbaner som "vill ha det som för 2000 år sedan" och att djurättsaktivister och veganer är dumma som inte förstår att jakt är någonting ursprungligt i människan. Om någon läsare till äventyrs inte skulle hänga med i svängarna finns en ordlista i slutet av boken. Där förklarar författaren bl.a. vad futurism, Burberry och papaya är. Vilka läsare räknar han egentligen med? Idioter som betalar 29,90 för en reapocket på Åhlens?

Jag måste lära mig kolla in baksidestexterna mer noggrant, ty det jag inte såg när jag blev 30 kr fattigare (utöver beröm från Östgötacorrespondenten och Jesper Aspengren) var ett omdöme får Niklas "Mat-Niklas" Ekstedt:

"Den där Mons K är grym på pennan! Gillar han skarpt."

Jag saknar inte stan

Om Spielbergs bästa

Steven Spielberg har genom åren jobbat ganska hårt med att dölja hur duktig filmskapare han egentligen är. Likt en Tom Jones eller en Rod Stewart öder han stort yrkeskunnande på en massa dravel. Det händer dock att han bränner till ibland; ingen annan hade kunnat göra inledningen till Saving Private Ryan så fasansfullt effektiv. Å andra sidan skulle få ha kunnat sabba ett Kubrickmanus så kapitalt som han gjorde med AI. Spielberg behöver nog bli personlig istället för att tillfredställa studiobossarna för att kunna vara riktigt bra.

När jag ser Schindler's List igen efter drygt tio år är det inte bara Spielbergs hantverksskicklighet som är uppenbar, det är en riktigt bra film. Fotot är fantastiskt och trots viss övertydlighet är det en av de bättre skildringarna av Förintelsen (man behöver inte göra alla tyskar till fullblodsadister, det är nog hemskt som det är). När jag såg filmen i gymnasiet tyckte jag att scenen där den tyske officeren försöker avrätta en fånge och pistolen klickar gång på gång på gång var den värsta. Det är den fortfarande.

Men trots det tårdrypande slutet då Oskar Schindler tar farväl av sina arbetare och bryter ihop när han inser att han kunde ha räddat fler så är det epilogen som tar tag i mig mest och rör mig till tårar. En efter en kommer de, Schindlers judar, i sällskap med skådepelarna som gör dem i filmen och lägger stenar på Schindlers grav. Enligt judisk tradition är det ett tecken på respekt att lämna en sten på en besökt grav.

Jag tycker att det är så oerhört starkt när dessa gamla darrande händer täcker graven med stenar. De är ganska få, men tack vare Schindlers insats lever deras 6000 ättlingar vidare. Mitt i allt vanvettigt mördande gjorde en mans insatser så mycket, en man som inte var något vidare moraliskt föredöme på andra områden. Denna sista scen säger så mycket mer om Schindler och hans insats än tusen timmar Liam Neeson i svartvitt.

Sedan kan den riktigt kritiske tolka in en hel del i det faktum att slutscenen är inspelad i Israel och att uttåget ur fångenskapen i Tjeckoslovakien övergår till att Schindlers judar vandrar i friheten i Israel, i hemlandet. Å andra sidan kan man se den som den enda logiska konsekvensen

Skolmen

Jag vet inte varför, det kan bero på sinnesstämning eller nostalgi, jag vet inte, men jag finner detta oerhört roligt just nu.

Black Sabbath

Om någon till äventyrs skulle undra vilken svensk skiva som har decenniets bästa omslag så finns det här. Så jävla bra.

Nostalgi in a Box

När jag rensar förrådet hittar jag en låda med gammalt skräp: antagningsbesked, kontobesked, vykort och fotografier. Det var länge sedan jag gått igenom en sådan låda med intresse, sakerna har legat förvarade i nästan tio år och jag tror att det är en bra tidsgräns, på den tiden hinner man glömma bort tillräckligt mycket så att det blir tillräckligt intressant att minnas det.

Bland klippen från Careen-tiden hittar jag mitt gamla munspel samt fotografier från lumpen som inte platsade i fotoalbumet. Det är slående hur unga vi var och våra befäl kan inte har varit äldre än vad jag är idag. Undrar om de är kvar i den krympta försvarsmakten.

Det bäsata nostalgifyndet gjorde jag dock på dc++, The Crimson Idol av W.A.S.P. (även om det egentligen är ett soloalbum av Blackie Lawless) från 1992. Den skivan är fortfarande riktigt bra trots att det är ett konceptalbum. Turnén startade för inte så länge sedan, 15 år efter att skivan släpptes. Det håller den för.

Lådan förvarar jag i tio år till.

Endagsvarelse

Jag läser om Lars Noréns redan famösa dagböcker och tänker att det är synd. Synd att Sveriges störste dramatiker nedlåter sig till skvallerlitteratur. Jag förstår inte varför man måste avslöja sina innersta tankar om omgivningen hela tiden överallt.

Det finns personer som jag inte gillar men jag skulle aldrig kalla dem vidriga, särskilt inte om jag bara har ett ytligt förhållande till dem. En vidrig männsika är en person som tillfogat mig psykiskt eller fysiskt lidande, inte skrivit en dålig bok, regisserat en misslyckad pjäs eller nonchat mig på stan.

Om jag vore delaktig i Sveriges lilla ankdam till kulturelit skulle jag säkerligen stöta på både en och annan idiot och dessutom en massa trams men det skulle jag nog hålla för mig själv (eller skicka iväg små nålstick dolda i min litterära produktion). Jag har svårt att se varför Lars Norén (som nog har sin trohetstid bakom sig) vill fläcka ner sitt eget eftermäle på detta sätt. Varför vill en världsdramatiker bli ihågkommen som en skvallergubbe med dreglande käftar och flackande blick.

Är det behovet att synas?

Är det självhatet?

Eller handlar det helt enkelt om ett fett förskott som var för svårt att tacka nej till.

För en gångs skull är jag nog på kritikernas sida, Leif Zern försvarar sin heder med den äran. Bokförlagen och författarna blir allt mer som Se&Hör med hårda pärmar.

Feed Them to the Pigs

När solen för en gångs skull får temperaturen över tio grader denna torra och kalla vår så jobbar M vilket effektivt förhindrar säsongens första långtur på cykel. Annars klarades premiären av igår, drygt fyra mil i motvind för att få igång kroppen som "svarade fint", som man säger.

Vättern tar max tio timmar i år.

***

Det bästa med fördomar är när de visar sig vara felaktiga. I dagens DN Söndag svarade en rad människor på frågan om de tyckte det var viktigt med vett och etikett. En civilingenjör tyckte inte det eftersom etikettsregler bl.a. var både "heteronormativa och misogyna". Right on.

***

Om det inte vore för säkerhetsnoja och vindbrus i lurarna skulle jag lyssna på Parkway Drive hela vägen från här till evigheten (Motala).

Ett roligt test!

Prova här. Jag fick 81%

Man bör kalla saker vid dess rätta namn

Problemet med flera partier i en regering är att alla måste synas lika mycket, eller helst mer än de andra, och nu är tydligen Maud Olofsson trött på att valla får eller getter eller vad hon nu gör. Centerlederaren vill inkomstpröva barnbidraget, en inte alls dum idé, ett bidrag som går rakt in på barnens sparkonto kan man leva utan.

"Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag, säger hon till Svenska Dagbladet."

Problemet som redan nu luktar mer kodynga än hela Högbyn är att man menar att alla som tjänar mer än 240 000 per år är höginkomsttagare - vilket man kanske är om man bor i Estland. Det handlar egentligen om att ta bort ett bidrag som rätt många föräldrar behöver varje månad, även om de tjänar mer är 20 000 i månaden. Förslaget är alltså en besparingsåtgärd och pekar snarare ut än hjälper familjer med låg inkomst.

Håll er till kohagen, Centern. Alla skrattar åt er.

Plötsligt händer det

I november 2006 började min kamp, min strävan efter att få dricka gott kaffe hemma. Jag har investerat i hårdvara - espressomaskin och kvarn, mjölkannor och tamper - och provat en mängd olika kaffesorter. Det har inte varit lätt och jag har ofta tvivlat på både maskin och kvarn och delvis på min egen förmåga, även om kaffemakande inte är kvantfysik precis.

Problemet har varit att kaffet blivit för tunt, vattnet har runnit igenom för snabbt. Det har blivit gott med mjölk i men jag har aldrig varit riktigt nöjd, pricken över i har fattats. Det har varit som att ha en Gibson SG men bara en 25w förstärkare ( hm, vänta nu ...).

Riktigt kaffe ska vara svart.

I dag satte jag allt på ett kort: jag drog ner kvarnen på tvåan (av 40 steg) och tänkte att nu mal jag bönasen tillbaka till stenåldern, nu är det sluttjafsat. Jag tampade som vanligt och drog i väg en dubbel - och änglakörer spelte!

I det närmaste perfekt kaffe. En mörk crema, karaktäristiskt för de vedugnrostade bönorna och en lååååång eftersmak som aldrig ville lämna gommen. Jag förnam något som mest kan liknas vid en nikotinkick: lätt yrsel, hjärtat rusade och det pirrade i tandköttet. Lovely.

Nu ska jag bara få till mjölkskummandet.

***

Wayne's Coffee i Forumgallerian kan inte göra cappucino och serverar allt kaffe i pappmuggar och till omhemula priser. Det finns en orsak till att man bör förvärma kopparna för att få det bästa kaffet. Bortsett från miljöaspekten så kan man lika gärna slicka kaffet från gatan som att dricka det ur en pappmugg.

Bojkott!

The Bokrea is a Hoax

Snart är bokrean här igen, på många sätt en av årets höjdpunkter för oss som gillar böcker och läsning. Jag har dock de senaste åren blivit allt mer irriterad på bluffmakeriet: böckerna är inte särskilt billiga, urvalet är rätt så begränsat och ofta ska storsäljarna krängas ett varv till i förhatliga kartonnageupplagor. Har man inte läst Stieg Larsson vid det har laget ska man nog krypa ner under sin sten igen och stanna där ett decennium till.

Förrra året blev jag smått galen när jag skulle köpa Sverker Sörlins idéhistoria i två band och fann den indragen i väntan på bokrean. Jag fick inte köpa den till ordinarie pris utan var tvungen att vänta!

Prisnivån i årets bokrea verkar ligga ungefär som på nätbokhandlarna, som dessutom säljer nya böcker. Bokrean är viktig som ett jippo men sluta flagga falskt: sänk priserna rakt av på hela sortimentet eller rensa lagren på gamla upplagor, men sluta lura kunderna. Varför ska man betala 159 kr för en bok som redan finns i pocket?

För mig blir det som vanligt - skumma av utbudet och vänta till det blir rea på rean.

Haha! Vem är det som är lurad nu!

Viktigt meddelande!

Lokalpressen är som sagt viktig. Se upp i Jävre!

Mig lurar ingen

Det är verkligen ryslig läsning, Maciej Zarembas senaste artikelserie om lättkränkta studenter och en oerhört flat skoledning vid Stockholms universitet. Dessvärre säger artikelserien också en del om tillståndet inom dagens lärarutbildning där queerteori verkar vara viktigare än metodik.

Åsa Linderborg granskar i sin tur Zaremba i ett riktigt lågvattenmärke till artikel. Allting utanför Aftonbladets lilla kulturredaktion är en enda högerkonspiration. Hon lyckas till och med få in antydningar till antisemitism (Zaremba är polack, alltså katolik, man vet ju vad de går för). Varje gång svenskt utbildningsväsende diskuteras ser Åsa Linderborg en folkpartist med horn och klövar.

Mig äger ingen är en riktigt bra roman men dess författare tycks mig allt mer insöad med sitt arbetarklasskoketteri och sin DN-paranoia. Det är ett problem att lagstiftningen utnyttjas och att kraven på landets lärarutbildningar är för låga, det beror inte på att Maciej Zaremba hatar jämlikhet eller har en dold papistisk agenda. Det är frestande att använda Linderborgs retoriska konstgrepp på hennes egen artikel och få henne att framstå som en främlingsfientlig och hetsig nationalist som gräver fram skräcken för katolska kyrkan ur Karl XI:s unkna källarvalv.

Vad gäller ämnet för Zarembas artikelserie så kan jag för en gångs skull - till skillnad från Åsa Linderborg, vad det verkar - faktiskt säga: jag vet, jag har erfarenhet, jag har sett det. Det tror jag inte Åsa Linderborg har.

***

Alla kan inte alltid ha samma möjligheter. Är man dyslektiker ska man inte bli lärare i svenska, kan man inte räkna (som jag) ska man inte undervisa i matematik och en födoämnesallergiker som måste läggas in för att någon öppnar en påse jordnötter i samma rum bör inte undervisa på restaurangskolor. Vi har våra begränsningar.

Tillgång till utbildning är en rättighet - att sätta sina egna betyg eller skylla sina egna misslyckanden på andra är det inte.

Metal eller Hatecore?

Det är svårt att pricka in spinningpass numera så jag tvingas ta ett par steg neråt på evolutionsstegen och löpträna i stället, det är bara fyra månader kvar till Vätternrundan.

För att överhuvudtaget stå ut med springandet är musik ett måste - och en stor fördel jämfört med spinning är att man får styra över musikvalet själv. Jag har gjort en spellista med varierande musik, ungefär som ett intervallpass i tempo. Det är allt från Sebadoh till First Blood.

Nu behöver jag hjälp, kära läsare (båda två). Jag behöver förslag på en lämplig sistalåt, någonting som kan piska ur en de allra sista krafterna på upploppet när man kryssar mellan barnvagnar och rullatorer och försöker fästa en fladdrig blick på skylten vid Leffes Cykel.

I nuläget har jag följande alternativ:

1. Defeatist - Hatebreed (gillar dubbelkaggarna)
2. Hell In The Darkness - From Ashes Rise
3. Martyr Complex - 108 (mest för att det just nu är världens bästa låt)

Förslag?

Vabb is in the air

En och en halv vecka av sprudlande arbetsglädje har i dag stött på patrull i form av vabbande, men det är trots allt skönt att vara igång och att dagis funkar bra.

Nu börjar livet! (se upp för fallande föremål och sladdande bilar ...)

Jag har börjat fundera en del på den kommande cykelsäsongen. Vättern är ju redan klar men det vore kul med en liten uppvärming runt Siljan helgen före (just det, före. Innan är en konjunktion och ska inte användas här). I augusti kan det bli ett lopp runt Jylland och då har jag klarat av de nordiska länderna och kan förvänta mig ett litet diplom ...

Vi hade visning på lägenheten igår och jag hoppas verkligen att den blir såld efter lördagens visning, att röja en lägenhet som man bor i kan jämföras med att dra in magen när man passerar snygga tjejer på stranden. Det tar på krafterna, men fint blir det.

Ute på vägen igen

Det Långa Uppehållet är över. I morgon är min långa föräldraledighet slut. Nästan. Jag går över till en halvtidstillvaro som lärare/föräldraledig och det ska bli ganska skönt.

Jag har inte saknat mitt arbete men jag är trött på att vara hemma, mjukisbyxorna har nästan vuxit fast vid min kropp och jag har eksem av allt barnsaliv. Jag hoppas bara att jag inte har glömt hur världen utanför fungerar eller att världen utanför har glömt bort mig.

Jag har ingen aning om vad jag ska hitta på till min första lektion och jag misstänker att jag behöver en lång startsträcka - som en Nissan Micra eller valfri Opel ungefär - innan jag är igång som vanligt.

Detta är inte tänkt som ett inlägg i debatten om kvoterad föräldraledighet men om det nu finns män som fortfarande inte inser värdet av att vara hemma med sina barn så finns det fog för tvångsmedel. Visst, det kan vara både jobbigt, enformigt och riktigt tråkigt ibland men det ger så oerhört mycket mer. Man blir t.om. glad när ens son gråter hysteriskt bara för att man ska gå ut med soporna. Det värmer ett fadershjärta.

Hur uppnår man det om man bara är någon som kommer hem på kvällen och är trött?

Tjuvlyssnat

Systembolaget Svava, strax efter lunch. Två rakade killar i mjukisbyxor och med lågprisöl i kundkorgen:
- Vi skulle ju kunna vara hemma hos mig ...
- Tja, det går ju att bli full där också.

Martyr Complex

Det blåser riktigt hårt ute nu, det är tydligen ovädret "Tuva" som är på väg. Jag tycker inte att man borde få namnge stormar om man befinner sig utanför Karibien.

Hur som helst verkar vår störda granne ha blåst bort. E har varit sjuk i tio dagar, först spydde han och nu är han febrig och förkyld. Med detta följer gråt och gnäll och varje dag när han har gråtit har psykot bredvid gapat "TYST!" Som om vi plågar vårt barn för att störa henne!

Just nu struntar jag i om det är synd om henne eller inte (det är det säkert) - jag är så vansinnigt trött på att vara hemma med en sjukling och höra hennes gastande vareviga dag. Oftast krävs det inte ens ett gråtande barn, det räcker med lite gitarrspel eller att man spikar upp en tavla.

Härom kvällen lades ytterligare sten på börda när våra andra grannar började dunka i väggen vilket gör att vi numera är inringade av oförstående barnhatare.

Jag vill aldrig mer bo i lägenhet.

Reserapport, v.3

M:s examen firades med en skön semestervecka på Fuerteventura. Med berått mod kastade vi oss ut i chartervärlden och försökte anpassa oss.


Det gick väl sådär.


Trots att jag är lite lat av naturen kan jag för mitt liv inte begripa hur man kan tillbringa en hel dag i en solstol vid en pool eller dricka öl i plastmugg till frukost.


Sedan dessa danskar ... Danmark måste ha haft någon slags allmän fångamnesti - vårt hotell befolkades till en del av tatuerade förbrytarfysionomier som rökte och drack öl vid lekplatsen.


Men det var en skön och välbehövlig vecka för oss alla.

Fuerteventura har ett varmt och behagligt klimat. Det är ganska torrt. Och garanterat myggfritt!

Corralejo är en charmig och välkomnande turistort.

Hotellet var lite slitet - men charmigt!

Transfern från och till flygplatsen var enkel men billig.

A New Beat From A Dead Heart

Nystart. Veckan efter semestern har varit skit: sjukdom, spya, hosta, vakna mitt i natten, torka spya, trösta, byta kläder, skedmata vätskeersättning, gråt och gnäll.



Men nu. Vi har hunnit packa ner en del grejer från lägenheten, alla böcker t.ex. Nu blir visningen en barnlek att förbereda och kanske kan delar av familjen slappna av lite.

Återkommer med reserapport.

***



När jag hörde att Newcastle anställt Kevin Keegan tänkte jag direkt att The Guardians fotbollsredaktion måste gnugga händerna av förtjusning. En av Englands mest hånade (och hånade på ett roligt vis) klubbar trampar i klaveret igen och blir en lätt måltavla för fotbollsvärldens roligaste tidningsredaktion. Det här är ett av de roligare exemplen och anspelar på Keegans löften om att köpa in en massa bra spelare: Fredag 15/1 http://football.guardian.co.uk/rumourmill/