Vi vill inte ha er här heller

http://www.pitea-tidningen.se/telegram.aspx?artid=84538&type=tgr

OS? Inga problem, det fixar vi

Jag vet inte vad som är konstigast: att det har kunnat brinna överhuvudtaget eller att det tagit en nation som drömmer om månlandningar 50 år att åtgärda problemet.

Åh, Linda

Åren kan gå hårt fram och bilden ovan ljuger, dagens Linda Ronstadt ser mer ut som en Oprah-hemmafru med alldeles för många kilon under den stickade tröjan. Men 70-talets Linda Ronstadt, hon både sjöng fantastiskt och var rasande grann.

Jag hade ett storartat s.k. Youtube-ögonblick härom dan då jag stötte på ett klipp där Linda Ronstadt och Bonnie Raitt sjunger Blowing Away på en Lowell George -hyllningskonsert. Ljudet är dåligt men det räcker för att tiden ska stanna så att man hör sitt hjärta slå. Fantastiskt.

Jag är lite kluven till artister som enbart framför sitt eget material men det finns ju lysande undantag - Elvis och Linda Ronstadt exempelvis. Hennes röst är så stark och klar och under hela 70-talet så hade hon dessutom fantastisk musik att jobba med: man kan prova med Hasten Down The Wind 1976 eller Living in the USA från 1978 där den fantastiska Blowing Away finns med. Hon har gjort fantastiska duetter också.

Stora artister har ofta förmågan att göra andras musik till sin egen och det är en gåta hur det kan vara så tyst om Linda Ronstadt idag. Hon dominerade 70-talet när det gäller kvinnliga artister och så sent som 2004 skapade hon rubriker när under en spelning i Las Vegas av alla ställen hyllade Michael Moore och tillägnade honom Desperado. Delar av publikum blev så klart rasande men Ronstadt bad inte om ursäkt utan har fortsatt att stödja Moore.

Men först och främst måste man höra henne sjunga för hon gör det så bra - Peter Swartling och Idol-juryn skulle spricka som troll om de hörde henne - om de nu hade haft minsta tillstymmelse till förstånd och omdöme.

Om man inte älskar Linda Ronstadt tycker man inte om musik.

Intill patetikens gräns

1. De som sitter med laptopen i knäet på Barista och låtsas jobba på en lördag. Visst, gratis bredband, men snälla …

2. Svensk klubblagsfotboll (utom HIF). Om Roma verkligen skulle köpa Anders Svensson färgas Tibern blodröd.

3. Barbröstad protest på Fyrishov. Visst kan vi driva viktigare frågor än rätten att vara topless på badhuset?

Bort gå de ... II

Snart är det ingen kvar. Bergman, Kapuscinski, Liedholm, Mailer - ska det aldrig ta slut? Det är väl ett ålderstecken när de stora går bort och man fasar för att bli lämnad kvar med Ranelid, Marklund och andra halvfigurer.

Mitt förhållande med Norman Mailer går inte särskilt djupt, det ska erkännas, men jag har läst hans tjockaste böcker, de fascinerande Harlot´s Ghost och En amerikansk gåta. Mailer var på många sätt (i alla fall i mina ögon) typiskt amerikansk: hård, rättfram och irriterande men också underhållande, noggrann och ständigt intressant.

Om inte annat var han en viktig påminnelse om att USA är ett riktigt kulturland. Hur det blir nu vet jag inte.

Om att spela med

Självklart ska media berätta allt som går om tragedin i Finland: låta de drabbade vittna, söka förklaringar och famla efter förståelse samt diskutera hur dylika händelser ska undvikas i framtiden. Vad gör vi med alla dessa trasiga pojkar som vill skada andra lika mycket som sig själva? Det är viktigt.

Men. Jag kan inte se meningen med att visa den störde yngligens egna bilder där han poserar med sitt vapen, den bild han ville ha av sig själv och som han vill att eftervärlden ska minnas honom. Stark, farlig och redo - en skenbild förstås.

Den sista tjänsten förtjänar inte svinet.

Blixtvisit i Helsingborg

Jag kanske är känslig när det gäller språk, men detta tyckte jag var ett konstigt namn på en badanläggning. Skåne har sina egenheter, i fortsättningen ska jag spana efter Matrestaurangen och Hårfrisyrfrisören. Har jag riktigt tur hittar jag nog en bilfordonsautomobilhandlare.

På tal om bilar: inget väcker bilromantikern i mig som bilkörning i mörker genom städer med suggestiv musik i stereon. Jag älskar att susa genom Jönköping längs E4:an utan ett enda trafikljus i sikte.

Men jag blir galen på alla långtradare, i måndags var de hur många som helst, bl.a. en est som tyckte det var en bra idé att köra utan bakljus. Straffbeskatta alla tunga fordon samt husvagnar, de spelar ju ingen roll hur många etanolbilar svenska folket köper om det ska fraktas finska skinnmöbler på långtradare kors och tvärs genom Sverige.

Jag ska i alla fall börja handla mer närproducerat.

Brev från teamleadern

Föräldraledighet är som bekant för vissa inte enbart ledighet men den ger utrymme åt sådant som man inte hade tid med förut, som t.ex. orka bråka med företag. Jag har haft en del problem med CDON: jag beställde en bok som aldrig kom eftersom den inte fanns hos leverantören och jag tyckte att de kunde ha meddelat mig detta och krävde den svenska och dyrare utgåvan av boken som kompensation (tills samma pris som den engelska, 129 kr i stället för 189 kr).

Efter 13 mejl i båda riktningarna så gav de slutligen med sig – en s.k. överordnad, en teamleader, grep in och tyckte att mina krav var rimliga. Jag tror inte riktigt att jag har konsumentjuridiken på min sida men jag fattar inte varför det ska vara så svårt att hålla sina kunder nöjda, det måste ju få kosta lite. Det är möjligt att taktiken är uttröttning medelst undvikande svar men vägen till framgångsrika affärer är ju att få kunderna att återvända och inte att de surnar till.

Som konsument ska man ställa hårda krav och de företag som inte gör allt för att hjälpa en kan dra åt helvete.

Men tack CDON, jag uppskattar er helomvändning men vore tacksam om jag slipper mejla sju gånger nästa gång jag beställer. Jag har beställt hos Adlibris och Bokus ett 40-tal gånger kanske och aldrig behövt kontakta kundtjänst. Därför har jag återvänt.

Il Barone 1922-2007

Innerst inne vet jag att nostalgi är förrrädisk och irrationell känsla, framförallt när det gäller en tid man inte själv upplevt, men när jag nås av nyheten om Nils Liedholms död kan jag inte hjälpa att känna att något gott är förlorat för alltid.

Dagens fotboll är egentligen en helt annan idrott än den som spelades på Liedholms tid, både vad gäller ekonomiska villkor och medial uppmärksamhet men också tempo och tekniskt kunnande. 1950-talets Grenoli skull näppeligen platsa i dagens Milan trots att de sladdar i ligan och har en medelålder på 103 år. Men man ska inte jämföra så.

Vill man ha meriter kan man kolla här.

Det finns ingen svensk forbollsspelare som kommer i närheten av Liedholms eftermäle. Respekt är ett misshandlat begrepp som snart inte har något värde kvar, men det som Zlatan Ibrahimovic så förtvivlat verkar vilja få från publik, medspelare och media det fullkomligt osade Liedholm av. De massiva hyllningar som nu strömmar in från fotbollsvärldens alla hörn handlar lika mycket om den människa Nils Lidholm var som om hans yrkeskunnande på och vid sidan om planen.

Det vävs alltid myter om stora gestalter och de behöver inte alltid vara sanna för att vara talande. Min favorit när det gäller Lidholm är den att han inte slog en enda passning fel på två säsonger och när han väl gjorde det hyllades han av publiken med en ovation i fem minuter. Det säger något om både honom och den publik han spelade för.

Då är det svårt att undvika nostalgi, för sällan har väl epitetet legend varit mer passande. Det finns ingen annan nutida svensk spelare som når Liedholm ens till fotknölarna, kanske Henrik Larsson kan huka under folvalvet. Men annars ingen.

Det spelades inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men de stora behöll fötterna på jorden till den dagen de fick bäras ut.

Buon viaggio, Il Barone.

Hela Sverige skrattar

Nu skämmer de ut oss inför hela världen. Amatörer.

November Coming Fire

Bäst just nu:

1. Stasiland av Anna Funder. Utmärkt reportagebok om de vanliga människor som drabbades av DDR-diktaturens absurditeter. Det är lätt att skratta åt "arbetsgruppen för tallrikens återfinnande" när en Stasi-tjänsteman plockat med en prydnadstallrik från sitt kontor eller när en östtysk rockstjärna får besked av Stasi att hans grupp plötsligt "inte existerar längre" eftersom regimen störts av deras musik. Men Funder lyfter också fram vanmakten och kränkningen som det enorma övervakningssamhället innebar för den enskilde medborgaren (DDR hade ungefär en angivare per 63 invånare - när tyskarna genomför proletariatets diktatur så gör man det minsann ordentligt) och hur både angivare och offer försöker leva vidare med det förflutnas bojor skavandes runt svullna lemmar.

2. Bilresa till Skåne och tre nybrända skivor, bl.a. The Band. Dessutom med nya vinterdäck, så alla som hoppats på snö - det blir inget, bara värmebölja hela helgen.

3. Salsiccia till lunch.

Sämst just nu:

CDON, nu och för alltid. Jag har beställt av dem två gånger och båda gångerna har det strulat och lett till långa mejlväxlingar med deras kundservice, något som i och för sig har sin tjusning men nu får det vara nog.

Handla aldrig hos cdon.com, de vill inte ha dig som kund. De hatar dig!

Snakes of Christ

Det kanske säger mer om programmets lyssnarskara än om den allmänna opinionen men Ring P1 svämmar verkligen över av människor som "oroas" av enkönade äktenskap. Ring P1 ackompanjerar Einars förmiddagsgröt men jag funderar på att gå över till P4.

Polarisen smälter, Irak slits i stycken, civila slaktas i Burma och Facebook utnyttjar användare med slavkontrakt! Trots allt elände i världen så skrämmer homosexuellas önskan att gifta sig så många. Det talas om moraliskt förfall och att detta är så talande för en civilisations undergång; en man menade att homosexuella som vill vara så speciella borde rata äktenskapet som alldeles för tråkigt och konventionellt och senast idag jämförede en herre homosexualitet med nekrofili och pedofili men tyvärr slarvade den annars duktige Tomas Tengby bort smashläget.

Det som är mest talande för dessa moralens självutnämnda väktare - förutom deras ålder - är att de i det längsta håller på vad de egentligen tycker. De hatar homosexuella men vet att det inte är okej att säga det och att det dessutom rimmar illa med deras kristna tro. Av argumentationen finns endast vaga påståenden om att "det inte kan vara bra" eller att "man måste dra gränsen någonstans" samt att det "normala" är äktenskap mellan man och kvinna. Med denna argumentation kan man ju lika gärna säga att förr, då homosexualitet var förbjudet, då hade vi slaveri, världskrig och pest medan vi idag har både homosexuella par, färgteve och sjukförsäkring.

Programledarna för Ring P1 borde demaskera dessa dårfinkar eller stoppa dem redan i telefonslussen. Det leder ingen vart att låta dessa mala på i alla evighet medan både programledare och lyssnare vet vad det egentligen handlar om: ett klart och tydligt avståndstagande för männsikors lika värde. Dessutom tycker jag inte att det är en viktig samhällsfråga heller: låt domedagsprofeterna samlas vid Ale stenar för att invänta jordens undergång och Messias återkomst. Där kan de tillsammans med Stanley Sjöberg et contortes diskutera äktenskapets helgd och det fasansfulla jeansmodet (både trasiga och hängande!). Det är skillnad på att inte kunna förstå och på att inte vilja förstå.

Jag vill inte ha dem i mitt kök.