Innerst inne vet jag att nostalgi är förrrädisk och irrationell känsla, framförallt när det gäller en tid man inte själv upplevt, men när jag nås av nyheten om Nils Liedholms död kan jag inte hjälpa att känna att något gott är förlorat för alltid.
Dagens fotboll är egentligen en helt annan idrott än den som spelades på Liedholms tid, både vad gäller ekonomiska villkor och medial uppmärksamhet men också tempo och tekniskt kunnande. 1950-talets Grenoli skull näppeligen platsa i dagens Milan trots att de sladdar i ligan och har en medelålder på 103 år. Men man ska inte jämföra så.
Vill man ha meriter kan man kolla här.
Det finns ingen svensk forbollsspelare som kommer i närheten av Liedholms eftermäle. Respekt är ett misshandlat begrepp som snart inte har något värde kvar, men det som Zlatan Ibrahimovic så förtvivlat verkar vilja få från publik, medspelare och media det fullkomligt osade Liedholm av. De massiva hyllningar som nu strömmar in från fotbollsvärldens alla hörn handlar lika mycket om den människa Nils Lidholm var som om hans yrkeskunnande på och vid sidan om planen.
Det vävs alltid myter om stora gestalter och de behöver inte alltid vara sanna för att vara talande. Min favorit när det gäller Lidholm är den att han inte slog en enda passning fel på två säsonger och när han väl gjorde det hyllades han av publiken med en ovation i fem minuter. Det säger något om både honom och den publik han spelade för.
Då är det svårt att undvika nostalgi, för sällan har väl epitetet legend varit mer passande. Det finns ingen annan nutida svensk spelare som når Liedholm ens till fotknölarna, kanske Henrik Larsson kan huka under folvalvet. Men annars ingen.
Det spelades inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men de stora behöll fötterna på jorden till den dagen de fick bäras ut.
Buon viaggio, Il Barone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar