Plötsligt händer det

I november 2006 började min kamp, min strävan efter att få dricka gott kaffe hemma. Jag har investerat i hårdvara - espressomaskin och kvarn, mjölkannor och tamper - och provat en mängd olika kaffesorter. Det har inte varit lätt och jag har ofta tvivlat på både maskin och kvarn och delvis på min egen förmåga, även om kaffemakande inte är kvantfysik precis.

Problemet har varit att kaffet blivit för tunt, vattnet har runnit igenom för snabbt. Det har blivit gott med mjölk i men jag har aldrig varit riktigt nöjd, pricken över i har fattats. Det har varit som att ha en Gibson SG men bara en 25w förstärkare ( hm, vänta nu ...).

Riktigt kaffe ska vara svart.

I dag satte jag allt på ett kort: jag drog ner kvarnen på tvåan (av 40 steg) och tänkte att nu mal jag bönasen tillbaka till stenåldern, nu är det sluttjafsat. Jag tampade som vanligt och drog i väg en dubbel - och änglakörer spelte!

I det närmaste perfekt kaffe. En mörk crema, karaktäristiskt för de vedugnrostade bönorna och en lååååång eftersmak som aldrig ville lämna gommen. Jag förnam något som mest kan liknas vid en nikotinkick: lätt yrsel, hjärtat rusade och det pirrade i tandköttet. Lovely.

Nu ska jag bara få till mjölkskummandet.

***

Wayne's Coffee i Forumgallerian kan inte göra cappucino och serverar allt kaffe i pappmuggar och till omhemula priser. Det finns en orsak till att man bör förvärma kopparna för att få det bästa kaffet. Bortsett från miljöaspekten så kan man lika gärna slicka kaffet från gatan som att dricka det ur en pappmugg.

Bojkott!

The Bokrea is a Hoax

Snart är bokrean här igen, på många sätt en av årets höjdpunkter för oss som gillar böcker och läsning. Jag har dock de senaste åren blivit allt mer irriterad på bluffmakeriet: böckerna är inte särskilt billiga, urvalet är rätt så begränsat och ofta ska storsäljarna krängas ett varv till i förhatliga kartonnageupplagor. Har man inte läst Stieg Larsson vid det har laget ska man nog krypa ner under sin sten igen och stanna där ett decennium till.

Förrra året blev jag smått galen när jag skulle köpa Sverker Sörlins idéhistoria i två band och fann den indragen i väntan på bokrean. Jag fick inte köpa den till ordinarie pris utan var tvungen att vänta!

Prisnivån i årets bokrea verkar ligga ungefär som på nätbokhandlarna, som dessutom säljer nya böcker. Bokrean är viktig som ett jippo men sluta flagga falskt: sänk priserna rakt av på hela sortimentet eller rensa lagren på gamla upplagor, men sluta lura kunderna. Varför ska man betala 159 kr för en bok som redan finns i pocket?

För mig blir det som vanligt - skumma av utbudet och vänta till det blir rea på rean.

Haha! Vem är det som är lurad nu!

Viktigt meddelande!

Lokalpressen är som sagt viktig. Se upp i Jävre!

Mig lurar ingen

Det är verkligen ryslig läsning, Maciej Zarembas senaste artikelserie om lättkränkta studenter och en oerhört flat skoledning vid Stockholms universitet. Dessvärre säger artikelserien också en del om tillståndet inom dagens lärarutbildning där queerteori verkar vara viktigare än metodik.

Åsa Linderborg granskar i sin tur Zaremba i ett riktigt lågvattenmärke till artikel. Allting utanför Aftonbladets lilla kulturredaktion är en enda högerkonspiration. Hon lyckas till och med få in antydningar till antisemitism (Zaremba är polack, alltså katolik, man vet ju vad de går för). Varje gång svenskt utbildningsväsende diskuteras ser Åsa Linderborg en folkpartist med horn och klövar.

Mig äger ingen är en riktigt bra roman men dess författare tycks mig allt mer insöad med sitt arbetarklasskoketteri och sin DN-paranoia. Det är ett problem att lagstiftningen utnyttjas och att kraven på landets lärarutbildningar är för låga, det beror inte på att Maciej Zaremba hatar jämlikhet eller har en dold papistisk agenda. Det är frestande att använda Linderborgs retoriska konstgrepp på hennes egen artikel och få henne att framstå som en främlingsfientlig och hetsig nationalist som gräver fram skräcken för katolska kyrkan ur Karl XI:s unkna källarvalv.

Vad gäller ämnet för Zarembas artikelserie så kan jag för en gångs skull - till skillnad från Åsa Linderborg, vad det verkar - faktiskt säga: jag vet, jag har erfarenhet, jag har sett det. Det tror jag inte Åsa Linderborg har.

***

Alla kan inte alltid ha samma möjligheter. Är man dyslektiker ska man inte bli lärare i svenska, kan man inte räkna (som jag) ska man inte undervisa i matematik och en födoämnesallergiker som måste läggas in för att någon öppnar en påse jordnötter i samma rum bör inte undervisa på restaurangskolor. Vi har våra begränsningar.

Tillgång till utbildning är en rättighet - att sätta sina egna betyg eller skylla sina egna misslyckanden på andra är det inte.

Metal eller Hatecore?

Det är svårt att pricka in spinningpass numera så jag tvingas ta ett par steg neråt på evolutionsstegen och löpträna i stället, det är bara fyra månader kvar till Vätternrundan.

För att överhuvudtaget stå ut med springandet är musik ett måste - och en stor fördel jämfört med spinning är att man får styra över musikvalet själv. Jag har gjort en spellista med varierande musik, ungefär som ett intervallpass i tempo. Det är allt från Sebadoh till First Blood.

Nu behöver jag hjälp, kära läsare (båda två). Jag behöver förslag på en lämplig sistalåt, någonting som kan piska ur en de allra sista krafterna på upploppet när man kryssar mellan barnvagnar och rullatorer och försöker fästa en fladdrig blick på skylten vid Leffes Cykel.

I nuläget har jag följande alternativ:

1. Defeatist - Hatebreed (gillar dubbelkaggarna)
2. Hell In The Darkness - From Ashes Rise
3. Martyr Complex - 108 (mest för att det just nu är världens bästa låt)

Förslag?

Vabb is in the air

En och en halv vecka av sprudlande arbetsglädje har i dag stött på patrull i form av vabbande, men det är trots allt skönt att vara igång och att dagis funkar bra.

Nu börjar livet! (se upp för fallande föremål och sladdande bilar ...)

Jag har börjat fundera en del på den kommande cykelsäsongen. Vättern är ju redan klar men det vore kul med en liten uppvärming runt Siljan helgen före (just det, före. Innan är en konjunktion och ska inte användas här). I augusti kan det bli ett lopp runt Jylland och då har jag klarat av de nordiska länderna och kan förvänta mig ett litet diplom ...

Vi hade visning på lägenheten igår och jag hoppas verkligen att den blir såld efter lördagens visning, att röja en lägenhet som man bor i kan jämföras med att dra in magen när man passerar snygga tjejer på stranden. Det tar på krafterna, men fint blir det.

Ute på vägen igen

Det Långa Uppehållet är över. I morgon är min långa föräldraledighet slut. Nästan. Jag går över till en halvtidstillvaro som lärare/föräldraledig och det ska bli ganska skönt.

Jag har inte saknat mitt arbete men jag är trött på att vara hemma, mjukisbyxorna har nästan vuxit fast vid min kropp och jag har eksem av allt barnsaliv. Jag hoppas bara att jag inte har glömt hur världen utanför fungerar eller att världen utanför har glömt bort mig.

Jag har ingen aning om vad jag ska hitta på till min första lektion och jag misstänker att jag behöver en lång startsträcka - som en Nissan Micra eller valfri Opel ungefär - innan jag är igång som vanligt.

Detta är inte tänkt som ett inlägg i debatten om kvoterad föräldraledighet men om det nu finns män som fortfarande inte inser värdet av att vara hemma med sina barn så finns det fog för tvångsmedel. Visst, det kan vara både jobbigt, enformigt och riktigt tråkigt ibland men det ger så oerhört mycket mer. Man blir t.om. glad när ens son gråter hysteriskt bara för att man ska gå ut med soporna. Det värmer ett fadershjärta.

Hur uppnår man det om man bara är någon som kommer hem på kvällen och är trött?

Tjuvlyssnat

Systembolaget Svava, strax efter lunch. Två rakade killar i mjukisbyxor och med lågprisöl i kundkorgen:
- Vi skulle ju kunna vara hemma hos mig ...
- Tja, det går ju att bli full där också.