Vi vill inte ha er här heller

http://www.pitea-tidningen.se/telegram.aspx?artid=84538&type=tgr

OS? Inga problem, det fixar vi

Jag vet inte vad som är konstigast: att det har kunnat brinna överhuvudtaget eller att det tagit en nation som drömmer om månlandningar 50 år att åtgärda problemet.

Åh, Linda

Åren kan gå hårt fram och bilden ovan ljuger, dagens Linda Ronstadt ser mer ut som en Oprah-hemmafru med alldeles för många kilon under den stickade tröjan. Men 70-talets Linda Ronstadt, hon både sjöng fantastiskt och var rasande grann.

Jag hade ett storartat s.k. Youtube-ögonblick härom dan då jag stötte på ett klipp där Linda Ronstadt och Bonnie Raitt sjunger Blowing Away på en Lowell George -hyllningskonsert. Ljudet är dåligt men det räcker för att tiden ska stanna så att man hör sitt hjärta slå. Fantastiskt.

Jag är lite kluven till artister som enbart framför sitt eget material men det finns ju lysande undantag - Elvis och Linda Ronstadt exempelvis. Hennes röst är så stark och klar och under hela 70-talet så hade hon dessutom fantastisk musik att jobba med: man kan prova med Hasten Down The Wind 1976 eller Living in the USA från 1978 där den fantastiska Blowing Away finns med. Hon har gjort fantastiska duetter också.

Stora artister har ofta förmågan att göra andras musik till sin egen och det är en gåta hur det kan vara så tyst om Linda Ronstadt idag. Hon dominerade 70-talet när det gäller kvinnliga artister och så sent som 2004 skapade hon rubriker när under en spelning i Las Vegas av alla ställen hyllade Michael Moore och tillägnade honom Desperado. Delar av publikum blev så klart rasande men Ronstadt bad inte om ursäkt utan har fortsatt att stödja Moore.

Men först och främst måste man höra henne sjunga för hon gör det så bra - Peter Swartling och Idol-juryn skulle spricka som troll om de hörde henne - om de nu hade haft minsta tillstymmelse till förstånd och omdöme.

Om man inte älskar Linda Ronstadt tycker man inte om musik.

Intill patetikens gräns

1. De som sitter med laptopen i knäet på Barista och låtsas jobba på en lördag. Visst, gratis bredband, men snälla …

2. Svensk klubblagsfotboll (utom HIF). Om Roma verkligen skulle köpa Anders Svensson färgas Tibern blodröd.

3. Barbröstad protest på Fyrishov. Visst kan vi driva viktigare frågor än rätten att vara topless på badhuset?

Bort gå de ... II

Snart är det ingen kvar. Bergman, Kapuscinski, Liedholm, Mailer - ska det aldrig ta slut? Det är väl ett ålderstecken när de stora går bort och man fasar för att bli lämnad kvar med Ranelid, Marklund och andra halvfigurer.

Mitt förhållande med Norman Mailer går inte särskilt djupt, det ska erkännas, men jag har läst hans tjockaste böcker, de fascinerande Harlot´s Ghost och En amerikansk gåta. Mailer var på många sätt (i alla fall i mina ögon) typiskt amerikansk: hård, rättfram och irriterande men också underhållande, noggrann och ständigt intressant.

Om inte annat var han en viktig påminnelse om att USA är ett riktigt kulturland. Hur det blir nu vet jag inte.

Om att spela med

Självklart ska media berätta allt som går om tragedin i Finland: låta de drabbade vittna, söka förklaringar och famla efter förståelse samt diskutera hur dylika händelser ska undvikas i framtiden. Vad gör vi med alla dessa trasiga pojkar som vill skada andra lika mycket som sig själva? Det är viktigt.

Men. Jag kan inte se meningen med att visa den störde yngligens egna bilder där han poserar med sitt vapen, den bild han ville ha av sig själv och som han vill att eftervärlden ska minnas honom. Stark, farlig och redo - en skenbild förstås.

Den sista tjänsten förtjänar inte svinet.

Blixtvisit i Helsingborg

Jag kanske är känslig när det gäller språk, men detta tyckte jag var ett konstigt namn på en badanläggning. Skåne har sina egenheter, i fortsättningen ska jag spana efter Matrestaurangen och Hårfrisyrfrisören. Har jag riktigt tur hittar jag nog en bilfordonsautomobilhandlare.

På tal om bilar: inget väcker bilromantikern i mig som bilkörning i mörker genom städer med suggestiv musik i stereon. Jag älskar att susa genom Jönköping längs E4:an utan ett enda trafikljus i sikte.

Men jag blir galen på alla långtradare, i måndags var de hur många som helst, bl.a. en est som tyckte det var en bra idé att köra utan bakljus. Straffbeskatta alla tunga fordon samt husvagnar, de spelar ju ingen roll hur många etanolbilar svenska folket köper om det ska fraktas finska skinnmöbler på långtradare kors och tvärs genom Sverige.

Jag ska i alla fall börja handla mer närproducerat.

Brev från teamleadern

Föräldraledighet är som bekant för vissa inte enbart ledighet men den ger utrymme åt sådant som man inte hade tid med förut, som t.ex. orka bråka med företag. Jag har haft en del problem med CDON: jag beställde en bok som aldrig kom eftersom den inte fanns hos leverantören och jag tyckte att de kunde ha meddelat mig detta och krävde den svenska och dyrare utgåvan av boken som kompensation (tills samma pris som den engelska, 129 kr i stället för 189 kr).

Efter 13 mejl i båda riktningarna så gav de slutligen med sig – en s.k. överordnad, en teamleader, grep in och tyckte att mina krav var rimliga. Jag tror inte riktigt att jag har konsumentjuridiken på min sida men jag fattar inte varför det ska vara så svårt att hålla sina kunder nöjda, det måste ju få kosta lite. Det är möjligt att taktiken är uttröttning medelst undvikande svar men vägen till framgångsrika affärer är ju att få kunderna att återvända och inte att de surnar till.

Som konsument ska man ställa hårda krav och de företag som inte gör allt för att hjälpa en kan dra åt helvete.

Men tack CDON, jag uppskattar er helomvändning men vore tacksam om jag slipper mejla sju gånger nästa gång jag beställer. Jag har beställt hos Adlibris och Bokus ett 40-tal gånger kanske och aldrig behövt kontakta kundtjänst. Därför har jag återvänt.

Il Barone 1922-2007

Innerst inne vet jag att nostalgi är förrrädisk och irrationell känsla, framförallt när det gäller en tid man inte själv upplevt, men när jag nås av nyheten om Nils Liedholms död kan jag inte hjälpa att känna att något gott är förlorat för alltid.

Dagens fotboll är egentligen en helt annan idrott än den som spelades på Liedholms tid, både vad gäller ekonomiska villkor och medial uppmärksamhet men också tempo och tekniskt kunnande. 1950-talets Grenoli skull näppeligen platsa i dagens Milan trots att de sladdar i ligan och har en medelålder på 103 år. Men man ska inte jämföra så.

Vill man ha meriter kan man kolla här.

Det finns ingen svensk forbollsspelare som kommer i närheten av Liedholms eftermäle. Respekt är ett misshandlat begrepp som snart inte har något värde kvar, men det som Zlatan Ibrahimovic så förtvivlat verkar vilja få från publik, medspelare och media det fullkomligt osade Liedholm av. De massiva hyllningar som nu strömmar in från fotbollsvärldens alla hörn handlar lika mycket om den människa Nils Lidholm var som om hans yrkeskunnande på och vid sidan om planen.

Det vävs alltid myter om stora gestalter och de behöver inte alltid vara sanna för att vara talande. Min favorit när det gäller Lidholm är den att han inte slog en enda passning fel på två säsonger och när han väl gjorde det hyllades han av publiken med en ovation i fem minuter. Det säger något om både honom och den publik han spelade för.

Då är det svårt att undvika nostalgi, för sällan har väl epitetet legend varit mer passande. Det finns ingen annan nutida svensk spelare som når Liedholm ens till fotknölarna, kanske Henrik Larsson kan huka under folvalvet. Men annars ingen.

Det spelades inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men de stora behöll fötterna på jorden till den dagen de fick bäras ut.

Buon viaggio, Il Barone.

Hela Sverige skrattar

Nu skämmer de ut oss inför hela världen. Amatörer.

November Coming Fire

Bäst just nu:

1. Stasiland av Anna Funder. Utmärkt reportagebok om de vanliga människor som drabbades av DDR-diktaturens absurditeter. Det är lätt att skratta åt "arbetsgruppen för tallrikens återfinnande" när en Stasi-tjänsteman plockat med en prydnadstallrik från sitt kontor eller när en östtysk rockstjärna får besked av Stasi att hans grupp plötsligt "inte existerar längre" eftersom regimen störts av deras musik. Men Funder lyfter också fram vanmakten och kränkningen som det enorma övervakningssamhället innebar för den enskilde medborgaren (DDR hade ungefär en angivare per 63 invånare - när tyskarna genomför proletariatets diktatur så gör man det minsann ordentligt) och hur både angivare och offer försöker leva vidare med det förflutnas bojor skavandes runt svullna lemmar.

2. Bilresa till Skåne och tre nybrända skivor, bl.a. The Band. Dessutom med nya vinterdäck, så alla som hoppats på snö - det blir inget, bara värmebölja hela helgen.

3. Salsiccia till lunch.

Sämst just nu:

CDON, nu och för alltid. Jag har beställt av dem två gånger och båda gångerna har det strulat och lett till långa mejlväxlingar med deras kundservice, något som i och för sig har sin tjusning men nu får det vara nog.

Handla aldrig hos cdon.com, de vill inte ha dig som kund. De hatar dig!

Snakes of Christ

Det kanske säger mer om programmets lyssnarskara än om den allmänna opinionen men Ring P1 svämmar verkligen över av människor som "oroas" av enkönade äktenskap. Ring P1 ackompanjerar Einars förmiddagsgröt men jag funderar på att gå över till P4.

Polarisen smälter, Irak slits i stycken, civila slaktas i Burma och Facebook utnyttjar användare med slavkontrakt! Trots allt elände i världen så skrämmer homosexuellas önskan att gifta sig så många. Det talas om moraliskt förfall och att detta är så talande för en civilisations undergång; en man menade att homosexuella som vill vara så speciella borde rata äktenskapet som alldeles för tråkigt och konventionellt och senast idag jämförede en herre homosexualitet med nekrofili och pedofili men tyvärr slarvade den annars duktige Tomas Tengby bort smashläget.

Det som är mest talande för dessa moralens självutnämnda väktare - förutom deras ålder - är att de i det längsta håller på vad de egentligen tycker. De hatar homosexuella men vet att det inte är okej att säga det och att det dessutom rimmar illa med deras kristna tro. Av argumentationen finns endast vaga påståenden om att "det inte kan vara bra" eller att "man måste dra gränsen någonstans" samt att det "normala" är äktenskap mellan man och kvinna. Med denna argumentation kan man ju lika gärna säga att förr, då homosexualitet var förbjudet, då hade vi slaveri, världskrig och pest medan vi idag har både homosexuella par, färgteve och sjukförsäkring.

Programledarna för Ring P1 borde demaskera dessa dårfinkar eller stoppa dem redan i telefonslussen. Det leder ingen vart att låta dessa mala på i alla evighet medan både programledare och lyssnare vet vad det egentligen handlar om: ett klart och tydligt avståndstagande för männsikors lika värde. Dessutom tycker jag inte att det är en viktig samhällsfråga heller: låt domedagsprofeterna samlas vid Ale stenar för att invänta jordens undergång och Messias återkomst. Där kan de tillsammans med Stanley Sjöberg et contortes diskutera äktenskapets helgd och det fasansfulla jeansmodet (både trasiga och hängande!). Det är skillnad på att inte kunna förstå och på att inte vilja förstå.

Jag vill inte ha dem i mitt kök.

Kortrecension

Jan Guillous Fienden inom oss är en giftig sak, precis som många av hans tidigare romaner. Aftonbladetkrönikören Guillou har jag aldrig riktigt fastnat för: dryg, tjatig och allvetande om alltifrån psykiatri, säljakt, viltvård och terrorism. Romanförfattaren Guillou däremot, är både angelägen och läsvärd trots all hyperbolinkontinens. Ibland vill man bara skrika ”Ja, jag fattar! Polisen kan vara korkad ibland. Jag förstår att du anser att muslimer särbehandlas. Okej! Jag fattar!”.

Guillou karikerar, men det kanske man måste göra för att sälja så många böcker så att han kan berätta hur oerhört mycket skatt han betalar (och ändå lever gott). Med en mer välvillig inställning kan man se det som att den gode Guillou skaffat sig en stor publik genom sina romaner, krönikor i Sveriges största kvällstidning och tramsande i den stora kommersiella kanalen och att en stor del av denna publik inte skulle ha lyssnat på säpokritik annars.

Men Fienden inom oss är också en slags nyckelroman, ty Guillou är en långsint jävel. Den dryge åklagaren von Schyffel syftar på Christer van der Kwast som ju åtalat Thomas Quick för en rad brott som han inte begått enligt Jan Guillou (sopskyffel - sopkvast, kul va!). Ewa Tanguys man Pierre debuterar som författare och hyllas enhälligt av alla franska tungviktarmedier men sågas i Sverige av en ung feminist – Guilllou har tidigare påtalat hur han blivit prisbelönt i Frankrike men setts som en lättviktig underhållningsförfattare i Sverige. Vidare är det inte svårt att lista ut vilka de ljugande ministrarna är, eller för den delen advokaterna Peter Silbermann och Leif Alphin. Och vill man förstå lite av Jan Guillou något obalanserade självbild så är det bara att studera hans alter ego Erik Pontis skjutjärnjournalistik. Och fina fysik. Och smak för fina viner. Och magnifika kokkonst. Och skarpa intellekt.

Jan Guillou har viktiga saker att säga, och Fienden inom oss slutar så mycket svartare än jag kunde föreställa mig, men ämnet ska nog lämna en sur smak i munnen och en klump i magen. För det är viktigt. Men jag tror inte att Guillou kommer att bli ihågkommen för sina bitska samtidsskildringar med smarta snutar utan det är Hamiltonserien som kommer att bli hans eftermäle, det är ett mästerstycke som tål att läsas om då och då trots att Guillou inte är en mästare på att skildra känslor.

Tyvärr så har Jan Guillou trots sin uttalade feminism och trots att han låter en kvinna ha hjälterollen fortfarande inte riktigt insett att kvinnor kan göra annat än fnittra när de är glada eller förvånade.

Tele(2)terror

Jag blev uppringd av Tele2:

Tjej från Tele2: ”Hej, är det Johannes?”

Jag: ”Ja, men jag är med i Nix-registret.”

Tjej från Tele2: ”Då har du inte läst villkoren. Det gäller inte företagare.

Jag: Jag är inte företagare.”

Tjej från Tele2: ”Du har enskild firma.”

Jag: ”Jag är skogsägare men har ingen firma och även om inte Nix gäller så vill jag inte bli uppringd av er och det får du respektera.”

Tjej från Tele2: ”Har du enskild firma får du ta konsekvenserna.

Jag: Jag har ingen firma och jag vill inte ha med er att göra, jag vill inte bli uppringd. Kan vi säga så?”

Tjej från Tele2: ”Jaha … (grymtar) Hej.”

Jag: Lägger på och väser ”Idiot.”

Det är klart, det kan inte vara kul att ringa upp folk på kvällarna för att kränga mobilabonnemang. Det är nog mest studenter som jobbar extra eller kanske människor som tvingas till extraknäck för att få det att gå ihop. Men ändå. Måste man bete sig som en jävla idiot! Man är inte i en position där man kan mopsa upp sig mot det uppringda offret.

Tele2, jag är inte färdig med er. Kretiner och kackerlackor.

Vi vill inte ha er här

Luleå. Umeå. Nu Piteå.

http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=81627&cat=1&pageIndex=0&arkiv=False

Här slutar allmänt boende

Ett tydligt exempel på stockholmsfixeringen i Sverige är diskussionen om allmännyttan, eller snarare utförsäljningen av den. Bostadssituationen i Stockholm är speciell och omdiskuterad även om den i ett internationellt perspektiv inte är mycket att hetsa upp sig inför. En londonbo tycker nog inte att lägenhetspriserna innanför tullarna är allt för avskräckande. Om man jämför.

I dagens Ring P1 argumenterade en kvinna för att marknadshyror skulle vara ett bra incitament för att få fart på byggandet av hyresrätter. Om man kan tjäna pengar på hyresrätter kommer fler att byggas. Enkelt. För att vara Ring P1 var det en både förståndig och tydlig argumentation men även om det skulle byggas fler hyresrätter så kommer nog segregationen att bli ännu tydligare i de centrala delarna. Dessutom var kvinnan konstigt nog beredd att betala 10.000 för en hyrestrea men inte ta ett lån och betala lika mycket för en bostadsrätt.

Men alla i Sverige bor ju inte i Stockholm. Jag tror tvärtom att fler bostadsrätter ute i landet är att föredra. Med risk att låta som en borgare tror jag att eget ägande ökar ansvaret, egentligen handlar det ju om jättestora bostadskollektiv. Som lägenhetsspekulant har jag sett många bostadsrättsföreningar och även om alla lägenheter inte är fina så är i regel alla husen i ett mycket gott skick. För föreningens medlemmar är den gemensamma egendomen pengar på banken och därför finns det ett intresse för att ta hand om den.

Allmännyttan måste å sin sida renovera sitt bostadsbestånd från 1960- och 70-talen för 140 miljarder kronor och det finns privata hyresvärdar som driver sina fastigheter rakt ner i helvetet. Framförhållning verkar inte vara hyresvärdarnas starkaste gren.

Visst, jag är både partisk och privilegierad men jag tror att principen är så gott som allmängiltig. Min erfarenhet av allmännyttan är både kort och kanske inte riktigt representativ, men jag bodde i en lägenhet som förvaltades av det kommunala bostadsbolaget PiteBo och det var vidrigt. Lägenheten var inte i ett bra skick, huset var inte i ett bra skick och gårdsmiljön påminde om Groznyj (ja, det gjorde huset också förresten). Orsaken till detta är enkel. Ingen av de boende brydde sig vidare om boendemiljön utanför sin egen tröskel. De bodde bara där en kort period och alla deras hyrespengar gick till någon annan, en kommunal koloss för vilken huset bara var en av många fastigheter som skulle hållas beboeliga. Bostadssituationen i mindre orter kan inte riktigt jämföras med den i storstäderna och Uppsala men precis som egenägda lägenheter i Tensta och Rinkeby skulle höja standarden och statusen för boende i förorten tror jag att fler bostadsrättsföreningar (som är en sosseidé) i sossemaffians Piteå skulle avlasta PiteBo från de hyresgäster de inte förtjänar. Sedan kan ju medlemmarna själva hyra ut till vem man vill. En lägenhet måste ju inte öka hundratusentals kronor i pris för att vara en bra affär. Att betala pengar till sig själv är alltid en bra affär.

... och en panna som är låg så att hatten åker av.

I veckan har två organisationer definitivt bevisat att de saknar exitstensberättigande: UEFA och den norska fredspriskommittén.

UEFA presenterade en löjlig lista på världens trettio bästa fotbollspelare. Att Zlatan inte är med är skandal, att Francesco Totti saknas är ännu värre och att den där Marquez ens är med går inte att beskriva i ord. Egentligen borde media tystat ner hela skiten. Ingen tar det ju på allvar.

Al Gore får fredspriset (tillsammans med FN förvisso) och upptas därmed i samma glansfulla sällskap som humanisterna Henry Kissinger, FW de Klerk och Yasser Arafat.

Får Al Gore priset för att han tillbringat hela sitt vuxna liv i amerikansk toppolitik utan att ha bidragit ännu mer till miljöförstöringen? Eller var det för Clinton-administrationens fredsbevarande politik? Nä, just ja, det var ju för den där power point-presentationen han flugit jorden runt med.

Al Gores miljövänliga hus i ekobyn i Nashville där han bor med övriga miljökämpar. Huset värms upp med s.k. grön el och solcellspanelerna är fiffigt gömda. Notera eluttaget där han laddar sin elbil.

Felfinnarklubbens årsmöte

Ung vänster kör just nu en affischkampanj mot USA:s krig i Irak. Syftet är uppenbarligen att brännmärka kriget mot terrorismen som ett rasistiskt krig likt tidigare koloniala kampanjer i Afrika och Asien. Så långt är jag med.

Dessvärre har något ljushuvud på en pr-byrå eller partikansli valt en lite tokig bild. En man står på knä med en amerikansk soldat bakom sig och bildtexten frågar sig vem som egentligen är terrorist. Tja, inte är det den amerikanske soldaten för han finns inte med, soldaten på bilden är irakier. Ingen amerikansk soldat ränner runt i Irak med en AK-47:a och arméns förrförra ökenuniform (de har man nämligen skänkt till Iraks armé). Kanske tyckte någon frigjord vänsterpartist att soldaten såg så amerikanskt renrakad ut, eller så är det inte så viktigt, man är inte intresserad av krig och vapen ...

Jag kanske är petig, men ljug och slarv är det värsta jag vet, även om det tjänar ett gott syfte. Att man inte orkar kolla fakta stärker ju inte direkt ens trovärdighet men det har kanske aldrig varit Ung vänsters syfte. För de tycker inte om krig ...



Amerikansk soldat längst till höger

For everything the north gives ...

När det gäller Bruce Springsteen är jag periodare. Jag får stora skov av varierande intensitet men de är oftast starkast i samband med ett skivsläpp, trots att det inte behöver vara den senaste skivan jag ägnar mig åt.

Jag gillar verkligen den senaste, Magic, men på något sätt tog den mig tillbaka drygt tio år till Ghost of Tom Joad och den efterföljande soloturnén där Bruce reste runt med sin gitarr (och gitarrkille) och berättade dessa skakande bra historier om trasiga människor och starka öden i framför allt sydvästra USA, långt från motorvägar, screen doors och storstadsserenader. Andra miljöer men samma grundton.

Jag promenerade till Bruce live på Brixton Academy idag och slogs än en gång av hur vansinnigt bra de där sångerna är. För mig är Bruce Springsteen allra bäst när han berättar dessa perfekt komponerade mininoveller, en Galveston Bay, Straight Time eller den magnifika Sinaloa Cowboys. Då är han MIN Bruce, inte den Bruce som röjde i Konserthuset -75, stampade sönder Ullevi -85 eller trollband Hovet -06, den Bruce har andra redan gjort till sin.

Sinaloa Cowboys är snarlik Elmer Diktonius långa dikt om Röd-Eemeli som utspelar sig under Finland blodiga inbördeskrig, de har cirkelkompositionen gemensam: Röd-Eemelis liv börjar och slutar på en soptipp, Miguel och Louis varnas för att allt har ett pris och i slutändan så begraver Miguel sin bror på samma ställe där de grävt ner alla pengar de tjänat på att tillverka metamfetamin. Cirkeln sluts.

Jag vet inte om Bruce kommer att hitta tillbaka till detta historieberättande, nu vill han tydligen rocka igen, och visst – omväxling förnöjer och få klarar det lika bra som han – men jag tycker ändå att något har saknats de senaste tio åren. På sätt och vis tror jag att 11 september och Irak har fått Bruce att tappa lite fokus, de är för stora teman för att passa hans geni.

Snart är nog Bruce för gammal för att rocka och då kanske han plockar fram cowboyhatten och den akustiska gitarren igen.. Jag vill ju så gärna veta hur det gick för Miguel och de alla de andra.

Företeelser som förstärker en fredag

1. Världens svåraste rallykurva? Världens sämsta rallyförare? Världens roligaste kommentator! (efter ca 1:20)
http://youtube.com/watch?v=qiIYEmpWaaQ&mode=related&search=

2. Evert Bäckström, Leif GW Perssons sagolikt genomvidrige odåga till kriminalkommissarie är tillbaka för att förpesta den svenska poliskåren. Min politiska korrekthet förbjuder mig att citera honom.

3. Roy Bittan. Trots att det tidiga 90-talet ringde och ville ha tillbaka sina synthmattor har Bruce inte släppt dem helt men han låter i alla fall gamle Roy få färga I'll Work for your Love nästan lika mycket som på den gamla goda tiden med briljant tangentdans. Magic hade kunnat bli ännu bättre om någon bara dragit ut sladden till synthen.

4. Didas filming var usel och karln borde förvisas från sporten för evigt. Men den här är nästan ännu värre!
http://www.youtube.com/watch?v=fqPBJ_6y_5A&mode=related&search=

5. Dessutom finns ju alltid denne fjant. http://www.youtube.com/watch?v=b_yHs-5kWYQ&mode=related&search= Om man vill förstöra sin fredag.

Lägesrapport

Segast just nu:
1. Killen i Home-butiken där jag köpte ett blindfilter till Gaggian. Varför ha en affär när man inte har något hemma utan måste beställa allt? I bland är Uppsala så otroligt litet.

2. Att jag måste förbi jobbet i morgon.

3. Att allsvenskan fortfarande håller på och att Elitserien precis har börjat.

Hej konument

Det enda jag läser i DN:s På stan-bilaga är den lilla spalten Hej konsument. Tyvärr har det tagit slut på intressanta människor så nu är det mest gallerister och dansare som redogör för sina inköp. Jag när en hemlig dröm om att få vara med där någon gång, men det kommer aldrig att ske, ty precis som Bert Karlsson är jag för obekväm för svenska medier ... Jag får ta saken i egna händer.


HEJ
KONSUMENT
Johannes Lundström är pappaledig i Luthagen t.om. januari 2008

Senaste impulsköp:
Leif GW Perssons senaste roman.

Bästa promenad:
Gamla landsvägen i Tällträsk.

Favoritdryck:
Min egen cappuchino.

Äter lyxmiddag på:
Bryggargatan i Piteå.

Bästa förfestmusik:
Stämsång.

Reser helst till:
Italien.

Bästa mikromaten:
A contradiction of terms.

En bra gå bort-present:
Hembakt.

Favoritlyxartikel:
Champagne.

Älsklingsljud:
Det mesta med sex cylindrar eller mer.

Senaste upptäckt i Uppsala:
Brantingstorg.

Favoritgalleri:
Burt Olsson (i alla fall namnet).

Tidning jag gillar:
DN.

Favvosajt:
Guardian Unlimited

Här bjuder jag mamma på middag:
Hemma.

Favoritförort:
Fålhagen.

Fikar gärna på:
Güntherska Hovkonditoriet.

Favoritbutik:
LundeQ.

Bästa lunchställe:
Fröjas sal.

Favoritgrönsak:
Broccoli!

Favoritfärg:
Blå ... Nej! Rö ... Aaaahhh!

Favoritmärke:
Volvo.

Favoritdjur:
Lejon.

Bil:
Volvo.

Världens bästa nu levande regissör:
Martin Scorsese.

Stjärna jag vill träffa:
Bruce Springsteen.

Favvoskor:
Ett par Fred Perry skinndojor.

Modeförebild:
Johhny Cash.

Motionerar:
Så gott det går.

Mest överskattade affär:
Allt som bär Coops namn. Och apoteket.

Det dyraste jag köpt:
För egna pengar? En bil.

Mode jag aldrig vill se igen:
Solglasögon.

Favoritprodukt på systembolaget:
Boddington's Ale.

Dansar helst till:
Svart 70-tal.

Senast gnolade:
Internationalen/Studentsången-combo.

Senaste fyndet:
Leif GW Pressons senaste roman.

Bästa diktsamlingen:
Aftonland av Pär Lagerkvist.

Favoritprodukt på apoteket:
Berocca.

I min DVD-spelare:
Seinfeld säsong 8.

Beställer i baren:
Rosévin.

Användbar pryl:
Just nu kaffekvarn.

Att skiljas är att dö en smula

Tänk att det kan vara så svårt att skiljas från döda ting. Jag har hatat min gamla dator länge, sista tiden med en intensitet som drev mig att köpa en ny trots att tajmingen inte var den bästa.

Efter att ha rensat hårdiskarna, tagit bort allt damm och kopierat över de sista filerna så greps jag av svår separationsångest - jag ville inte förlora min trotjänare. Samma känsla brukar infinna sig inför ett frisörbesök, jag vill klippa mig i flera veckor men morgonen inför frisörbesöket ångrar jag mig och tycker att det ser riktigt bra ut.

Jag har också svårt att skiljas från böcker, skivor och papper men det är trots allt saker som är lättare att spara och att omge sig med. Att omge sig med gamla datorer och inte klippa sig är liksom inget alternativ.

Det kanske är så att man behöver dennna separationsångest inför saker just för att kunna uppleva den stora befrielse som ändå infinner sig när man rensar ut och slänger bort. Men än så länge kommer jag att spara datorn.

I källaren bredvid 486:an. (Aahh, Ronnie Sandahl eller valfri "ung" krönikör-slutkläm!)

Äntligen!

Höst i Luthagen.

Om kaffe

Förra veckan raljerade jag ordentligt över bloggandet i samtal med vän, man blir lätt en dålig ståuppare som hela tiden anmärker på trivialiteter: "Har ni tänkt på det här ...", "På vägen hit ...", "Tycker inte ni också att det är jobbigt när ..." o.s.v. Tillsammans med de usla ordbehandlingsverktygen (ska det vara så jävla svårt att få till styckeindelning!) och en elvamånaders krabat hemma som kräver uppmärksamhet är det lätt att tappa sugen. Men jag ska försöka att inte ge upp.

Jag kom att tänka på det här med kaffe. Man får i princip betala lika mycket för en kaffe avsett vem som tillreder ens kopp. Det är lika dyrt om en s.k. barista med tillgjord yrkesstolthet svänger ihop en latte som om en gymnasietjej suckande skummar sönder mjölken till automatkaffe. Vem är det som tar oskäligt betalt?

Det var allt.

Antiklimax

Så var VM-äventyret över för den här gången. Jag vet att det är känsligt att hacka på damfotboll, dessa debatter kan verkligen locka fram de mest misogyna byfånarna och herrlandslaget kan minsann också göra en ordentligt beviken. Tina Nordlund blev ordentligt uppmärksammad när hon klagade på fotbollsgalan över hur lite uppmärksamhet damfotbollen fick i media och media gick igång ordentligt och tog t.om. bort prefixet ”dam” (i alla fall SVT).

Och visst, förra VM gjorde de bra och allsvenskan sägs vara den bästa liga i världen (så länge inte USA startar sin). Umeå har dominerat både hemma och i Europa men fick stryk i senaste Europacupfinalen av Arsenal (som tränas av herrlagets materialare!). Än så länge är damfotbollen en liten sport i både Sverige och världen och den är alldeles för ojämn (11-0 i en VM-match). Uppmärksamheten måste förtjänas, det gäller all idrott (utom snowboard), intresse genererar pengar som försörjer klubbar och spelare.

I Sverige har landslaget haussats och nu menar många att allt berodde på den dåliga matchen mot Nigera och på att Sverige hade oturen att hamna i ”dödens grupp”. Det jag sett av Sveriges spel i VM har varit en katastrofal målvakt, taskig teknik och uselt passningsspel, inte otur och små marginaler. Det finns inga små marginaler i dagens damfotboll, de är stora som hus.

Att se Sverige mot USA var som brasilienmatchen i herr-VM 1994 med den skillnaden att då fanns en och annan individuell prestation bland svenskarna (K. Anderssons mål), det fanns det inte i Kina, bara en hoper amatörer som blev överkörda av andra amatörer. Man ska inte jämföra med herrfotbollen och deras proffstillvaro men man kan jämföra med annan idrott som lever under liknande villkor. Ska man delta i ett VM ska det vara elitnivå på det man gör. Annars kan man stanna hemma.

I efterhand kanske Tina Nordlunds kaxighet var en enorm björntjänst. Hur ska landslaget och i förlängningen hela damfotbollen hämta sig från det här? Hur går det generationsväxlingen? Vad händer när Marta drar till USA och tjänar stora pengar? I värsta fall har tåget redan gått.

Var inte Lotta Schelin den kvinnliga Zlatan? Var det inte mer än så här?

Fager är liden

Likt Gunnar på Lidarende trotsade jag omgivningens varningar och föll för bländverket. Nu har jag levt en dryg vecka med Windows Vista och jag är riktigt nöjd. Jag vet inte om det har med åldern att göra men så länge saker och ting fungerar och ser snyggt ut så är jag nöjd. Jag vill ha det skönt och bekvämt, inte ge mig ut på otrygga resor- För mig finns ingen väg från hemmets dörr.


Det är möjligt att Vista kräver onödigt mycket prestanda och att det finns inbyggda kopieringsskydd men det finns inget jag tycker XP var bättre på.


Det är klart, hade jag varit mer haj på datorer kanske jag hade kört Linux, hade jag varit mer händig hade jag servat bilen själv och hade jag varit mindre lat skulle jag byta däck på bilen. Jag inser att jag till stora delar fallit för konsumismen men man kan faktiskt göra små uppror. Jag kommer inte att överge winamp. Och jag har laddat ned open office. Det är i alla fall ett sätt att lura sig själv.

När teve är som bäst

Jag tycker inte om talangjakter på teve, dels för att det sällan är några riktiga talanger som uppträder och dels för att allt vinklas och putsas så att det blir bra teve. För tillfället spyr TV4 ut allt man kan kring Idol och att se inkompetenta sociopater spy galla på andra människor har blivit ett folknöje.

Paul Potts som vann ITV:s Britain's Got Talent marknadsförs just nu i reklamsnuttar och detta är en riktig askungesaga. Killen sålde mobiltelefoner, mobbades i skolan och hade taskigt självförtroende. Han har inte heller det riktiga smörsångarfejset. Eller namnet för den delen. Men han kan sjunga. Han passar verkligen i en talangjakt. När han lite osäker sätter i gång och trollbinder både jury och publik så är det varje teveproducents våta dröm: publiken torkar tårarna, skivbolagen börjar rafsa bland kontraktbuntarna - den här killen når verkligen ut genom rutan.

Jag vet inte, kanske har jag gått på världens PR-trick, kanske är det för att föräldraskap gör en riktigt blödig, men när denne lite kantstötte telefonförsäljare klämmer i med Puccinis Nessum Dorma så gråter jag som ett barn. För säkerhets skull ser jag om klippet. Samma resultat. Jag hoppas Paul Potts får sjunga resten av livet och bli riktigt riktigt rik. Talang ska löna sig.

Sedan bör det väl tillägas att han inte sjunger den lika bra som Jussi, men det kan man inte begära heller.

Om muhammedbilder

Nu har rondellhundshysterin nått Uppsala. Jag kan tycka att det är onödigt med provokationer som man vet kommer att riva upp starka känslor men yttrandefriheten måste försvaras. Det blir ju direkt komiskt när Egyptens ambassadör kommer med förslag på lagändringar som skall skydda islam från kränkningar. Snacka om att kacka i eget bo.

Det är förvånande att inte fler (om ens någon) har tagit upp den absolut enklaste lösningen på allt tjafs om kränkta religioner, nämligen att avskaffa religionsfriheten, framför allt om den enbart tolkas som ett skydd för trosinriktningar. Vi har yttrandefrihet och den tillåter att folk får tro på vad de vill så länge de inte gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp (och islam är INTE en folkgrupp, lika lite som judar utgör en ras).

Avskaffa religionsfriheten. Sedan får muslimska föreningar, ambassadörer och Åke Green tycka vad de vill. Vi ska få tycka vad vi vill men vi måste också tåla motstånd och ifrågasättande, hur dumma de än kan tyckas vara. "Kränkt" måste vara svenskans mest överutnyttjade ord.

Jag tror det vara Rowan Atkinson som i ett tal i till överhuset menade att rätten att förolämpa trots allt är viktigare än rätten att slippa bli förolämpad. Den förra hör samman med öppenhet, den senare med förtryck.

Tyvärr medverkar den svenska pressen till det höga tonläget och inskränktheten när man envisas med att tala om den "muslimska världen". Vilken muslimsk värld? Iran och Pakistan? Inte världens folkrikaste muslimska stat Indonesien? Eller Indien som har fler muslimer än Pakistan? Den finns ingen "muslimsk värld" lika lite som den finns en "kristen värld". Vatikanen och Sverige är t.ex. bara överens om att toapapper ska vara på rulle. Och att påven har en lustig hatt. Inget annat.

Källarmys

Likt en åldrande Ulf Lundell (här ska det vara en länk till dagens DN men de verkar inte ha uppdaterat så mycket idag, jag får hänvisa till papperstidningen) bestämmer jag mig för att röja bland gamla samlingar. Det är inte åldersnoja utan ren och skär utrymmesbrist som får mig att ställa en mängd tidsskrifter i pappersinsamlingen. Jag förmår inte slänga allt men alla biltidningarna ryker, de är ändå inaktuella i det ögonblick man läst ut dem

Jag har aldrig läst om dem heller.

Jag vet också att denna insats är en droppe i havet. Det finns annat som jag borde slänga men som jag inte riktigt klarar av att skiljas från. Dessa tidningar får väl ses som en förövning inför större prövningar.

Jag hittade också denna raritet som hörde till familjens första microvågsugn. På något sätt säger den en hel del om 1980-talet. Undrar hur många som satsade seriöst på mikrorätterna, rostbiffen ser ju smaskig ut ...

Ridley Scott vilse igen

Jag har länge varit sugen på Ridley Scotts korstågsepos, mest för att kunna använda den i undervisningen men det blev aldrig av att köpa den till skolan. En dag följde den med mig hem från ICA Maxi.

Några större förväntningar hade jag väl inte, men jag blev ändå besviken. På papperet ser det bra ut: stor budget, muslimerna är snälla (i synnerhet Saladin), de kristna är trångsynta och aggressiva och hjälten vacklar i tron. Visst finns det politiska paralleller till dagens politiska läge men det förhindrar ändå inte att detta är en platt äventyrsfilm med en osannolik hjälte, en smed som vips blir en fullfjädrad riddare som brinner för mänskliga rättigheter.

Om filmen är tunn är det ännu värre med extramaterialet, till dokumentärer förklädda reklamfilmer som säger sig reda ut vad som är historisk fakta och vad som är Hollywood. Slutsatsen blir föga överraskande: Välj själv! Leve relativismen.

I dessa "dokumentärer" talar personer från obskyra universitet i USA om korstågen som om de undervisar en förskoleklass och allting upprepas i fall man skulle råka missa något. Det allra värsta är när skådepelare kommer in som historiska experter och berättar hur det verkligen var. Den där alven Bloom talar om hur viktig filmen är och hur den undviker Hollywoodklichéer. Är inte bara det en kliché? Om ni nu har så jävla mycket att säga -go indie! Sluta spela in piratfilmer!

Kingdom of Heaven ger en nyanserad bild av islam, i alla fall i jämförelse med andra storfilmer, t.ex. Peter Jackson fascistoida Ringen-trilogi där Aragorn samlar "men of the West" mot orcher med kroksablar. En annan bra sak är att jag i framtida löneförhandlingar kan påpeka att jag skänkt en film till skolan (jag ska inte se den igen och det finns en bra scen).

Men tänk att en film som är nyanserad i sin skildring av islam blir uppmärksammad för just detta när det är motsatsen som verkligen borde diskuteras.

Föräldraledighet

Färjelainen

Jag kommer aldrig att känna mig hemma på en Finlandsfärja. Det är patetiska palats för nästan allt jag tycker illa om.

Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag ser ner på detta, som om det vore en normal värld för andra eller en värld jag lämnat. Jag tror dock att det är få som omfamnar hela konceptet, som älskar allt från att dricka öl i en billig sportpub halv tio på förmiddagen till att lyssna på dansband i Seaside Café och stirra ut genom panoramafönstren.

Folk försöker få tiden att gå medan de reser och det vet rederierna att ta betalt för. Men tänk vad mycket skit man skulle slippa om folk läste böcker under sina resor.

Sådär. Nu fick jag dåligt samvete igen. Vill man slippa klassperspektiv ska man stanna hemma. Men jag tycker faktiskt att jag och alla andra förtjänar bättre och jag tar mig rätten att tycka det åt andra.

Cykelloppet i Åbo gick bra trots att de snålade med maten under banan. Jag åt mest torkad frukt under de 24 milen och trodde inte jag skulle klara mig så bra. Vidrig motvind i sex, sju mil och ändå cyklade vi på rekordtid. Det blir fler lopp, men inte Myllyn pyöräliy. Been there, done that.

Det är trevligt i Finland, men deras städer är fulare än våra. Men de kan i alla fall skylla på kriget.

Löften från höften

Jag är inte den som brukar ge en massa nyårslöften, inte för att jag är dålig på att hålla löften utan snarare för att jag inte tycker att man måste basunera ut allt man tänker göra.

Jag tänkte göra ett undantag och ge några löften, små löften som inte på något sätt är livsavgörande. Nu kan jag hållas till svars.

1. Om Einar kan gå före sin ettårsdag ska han få 1.000 kronor.

2. Om vi någon gång skaffar ett sommarställe ska jag flytta alla mina deckare dit (gäller ej James Ellroy).

3. Jag ska aldrig ta ett SMS-lån.

4. Jag ska aldrig börja knarka.

5. Jag ska dricka betydligt mindre flaskvatten. San Pellegrino kanske jag köper någon enstaka gång.

Smooth Operator

Vilken bild är tagen först?

Bindefeldt om Bergman

Michael Bindefeldt sammanfattar Ingmar Bergmans livsverk:

"Han har betytt väldigt mycket på olika plan. Men det första jag tänker på är
nationell stolthet. Utomlands vet alla vem han är."

Tack Aftonbladet!

post scriptum

Hur mycket någon parodieras och framförallt på vilket sätt är till viss del ett bra mått på storhet.

http://www.youtube.com/watch?v=jJi_emmNYTY

Bort gå de ...

Det mesta har nog redan sagts och skrivits om Ingmar Bergman vid det här laget. Jag kan dock inte undgå att fascineras av vilken uppmärksamhet hans död ägnas och jag häpnar i viss mån för min egen reaktion: jag tycker att det är fullkomligt i sin ordning. Snart har vi inga jättar kvar att hylla.

SVT borde köra Bergmanfilmer nonstop i en av sina kanaler (t.ex. SVT24) en vecka i sträck. På fredag visar man visserligen Bergmans bästa, Fanny och Alexander, femtimmarsversionen, som inte finns som svensk DVD-utgåva! Jag tror detta vore otänkbart i något annat land.

Det var ett tag sedan Ingmar Bergman stelnade till monument och med tanke på hans ställning i filmhistorien är det konstigt att man inte gjort mer för att göra hans verk tillgängliga i Sverige.

Tänk om britterna tvingades beställa böcker med Shakespeares texter från Sverige.

Strindberg. Bergman. Så ser Sveriges bidrag till världskulturen ut.

Havet.

Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Havet.
Jaha. Det är som på Louvren. (G. Palm)

En fin dag till sjöss i lördags.

Det som slår mig efter två veckor i norr är att man kan svårligen tro att bensinen är uppe i nästan tolv kronor litern. Indignerade riksdagsmän (Fishmouth) gnäller om "Stockholmsperpektiv" när ytterligare skattehöjningar aviseras. "Det drabbar oss i norr" säger man.

Jag säger: Om bensinen nu är så dyr och det är så dyrt att köra bil i Norrbotten - trots att stockholmaren kör fler mil per år i snitt - hur har folk råd med alla dessa bilar (oftast två per familj), mopeder, stora båtar, vattenskotrar, motorcyklar, fyrhjulingar och bränsleslukande ragggarbilar. Det är en ändlös kavalkad av bränsletörst. Den globala uppvärmingen är nog också ett "Stockholmsperspektiv", en konspiration för att klämma åt det bilberoende Norrbotten.

Skulle folk här uppe köra mindre bil skulle de nog tappa lite övervikt också och därmed främja folkhälsan och få ner sjukskrivningstalen. Folk svälter då inte.

Bostadsbörsen

Finnes: Möblerad tvårummare nära centrum, hyra 5200 kr.

Sökes: Någon slags anständighet.

Idioter och andra

BMW gör säkert bra bilar, de har i alla fall haft en strålande utveckling under de senaste tjugo åren och de kan ta bra betalt för sin produkt. Personligen anser jag att det är knarklangarbilar.

Nu har BMW tagit sin allra minsta bil, den Golf-liknande 1-serien och gjort den till en coupé. Varför? Vem i hela världen vill ha en minicoupé? Vem vill ha en liten, svindyr bil som försöker efterlikna en stor svindyr bil?

Idioter kommer alltid att finnas. Idioter med pengar kommer alltid att finnas. Idioter som köper idiotiska bilar kommer också alltid att finnas. Men de idioter med pengar som lägger ett enda öre på detta bilmissfoster tar idiotin till nya svindlande höjder.

De borde inte släppas in i en bilhall utan förmyndare och en röd näsa och stora skor.

Det kan ju också vara så att marknadsfolket hos Baader Meinhof Wagen har hittat ett kundsegment som enbart består av idioter som andra tillverkare struntat i och som inte kunnat tillfredsställa sina lustar sedan de slutat direktimportera Oldsmobile och andra amerikanska as. Men en sådan idioti kan jag förstå, USA har alltid lockat vissa, oavsett vilket skräp som kommer därifrån. Men denna coupé ...

Att jag sedan fortsätter läsa den bilblogg som i princip enbart skriver om denna bil kanske säger en del om undertecknad.

070707

I dag sänder tv den mastodontlika Live Earth-galan. En mängd kända artister vill rädda jorden från växthuseffekten. Hur gör man då detta? Jo, man anordnar konserter i en rad städer jorden runt, flyger dit divorna och deras entourage, bygger stora scener som fraktas på stora långtradare och låter sig sponsras av både Coca Cola och Pepsi, två väldigt människo- och miljöovänliga storföretag. (MSN:s Internetsändning sponsras av Chevrolet!)

När allt detta är över så kan Madonna fortsätta åka privatjet mellan sina bostäder, tryggt förvissad om att hennes karma stärkts en del sedan sist och James Hetfield kan stajla med sin Hot Rod på parkeringen där Metallicas hundratusen turnélångradare lastas.

Alla initiativ välkomnas, utom hyckleri.


PS. I dag lyssnar vi så klart på 777 med Danzig. D.S.

"This is my last contract. It is where I belong" T.H. Maj 2006

Jag har börjat smälta det nu, Thierry Henrys övergång till Barcelona. Alla som håller på Arsenal har ju fruktat för livet efter Henry nästan lika mycket som livet efter Wenger. Det känns dock mer och mer som om det faktiskt kan komma något gott ur detta elände, jag tror att Henry har passerat zenit, kvar finns små pytsar av briljans, en hel del frustration och många skadeuppehåll. Dagen som alla visste skulle komma kom lite tidigare bara. Men visst hade det varit bättre om han stått vid sitt ord.

Thierry Henry kommer nog aldrig att överträffas, inte i Arsenal, inte i Premier League. Har någon gjort en sådan säsong han gjorde 2003-2004? Hans elegans på planen är unik i världshistorien. Den bäste. Någonsin.

Det som är mest svårt för mig att förlåta är att han går till Barcelona, denna hycklande och nationalistiska koloss. Den klubben tror (och hoppas) jag får en tuff säsong, trots magnifik trupp.

Varken Viera eller Cole hade särskilt lyckade säsonger sedan de lämnade Arsenal. Kanske blir det så för Henry också. Jag vill inte ha tillbaka honom, men jag hoppas att ånrgar sitt beslut.

Varje dag. Resten av sitt liv.

Skåne, sommaren 2007 redux

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2785&PERMALINK=664122

Skåne, sommaren 2007

En långhelg i Skåne. Tyvärr blev det inte mer än så i år, jag börjar känna att jag behöver lite Skåne varje år, ungefär som man behöver D-vitamin från solljuset för att inte deppa ihop.

Det satsas i Skåne, det byggs överallt, folk kör fina bilar och bär dyra kläder. Havet är som ett våtvarmt omslag och doftar tång; i en park i Malmö sitter en man i bar överkropp och halsar en vinare; i det stora köpcentrat tutar en man i en permobil på en thailändsk familj, han kan köra förbi dem men tycks mena att de blockerar hans väg.

I Helsingborg har de byggt ett fyrahundra meter långt trädäck med solstolar vid havet, här i Uppsala nöjer man sig med att gräva upp en gata varje sommar. Men det går knackigt för HIF.

Det sägs ju att man inte ska ...

... gene-re-li-sera. Men nog är det så att argentiska fotbollsspelare överlag är fuskare hela bunten. Jag har aldrig gillat deras landslag, inte sedan VM 90 då Caniggia sparkade vilt omkring sig. Maradona är fotbollens Bert Karlsson, han blir förlåten för allt bara för att han är en idiot.

Lionel Messi går redan i sin mästares fotspår, uppenbarligen räds han inte historien. Hans måljubel efter handsen var nästan lika vidrigt som Poulsens urskuldande gester efter slaget mot Rosenberg.

Jag hoppas innerligt att Real Madrid tar hem ligan i år.

PS.
Undantag: Esteban Cambiasso, Santiago Solari, Alfredo Di Stefano, Jorge Valdano, Walter Samuel, Gabriel Batistuta och Fernando Redondo (klacken på Old Trafford!). DS.

The Big Nowhere

I dag skickade vi iväg dem, hela högen. Ut i sommargrönskan och ovissheten.

Jag har vaga minnen av min egen avslutning för tolv år sedan. Jag kommer ihåg en regnig champagnefrukost, klassrum, mössa, musik, kramar och den stora tomheten. Det var en ordentlig fest hela natten, det var minnesvärt. Jag gjorde allt med ett visst motstånd, för det var ju ingen studentexamen.

Dagen efter reste familjen till Grekland, jag hade en dag till innan det var dags för inryckning på I20 i Umeå. Det var tungt.

Det känns konstigt att som vuxen betrakta hela spektaklet; se blandningen av lycka och sorg i dessa unga ögon och känna hur var och en verkligen vill göra det mesta av denna dag samtidigt som de inser att det egentligen inte betyder ett dugg. Det är en dag som alla andra, det kommer fler dagar, fler fester, mer glädje och mer sorg.

Vi andra fikar och rycker på axlarna och längtar efter sommarlov och undrar hur vi ska orka till nästa år då nästa kull springer ut i den stora tomheten och skriker bort den ovisshet som surrar i deras unga sinnen.

Allt för konsten

Hemkommen från jobbet och den kommunala kaffemaskinen inser jag vad min Gaggia betyder för mig. Jag tror inte enbart att det handlar om att jag kan förse mig med tjänlig dryck utan lika mycket om vetskapen om att jag har makten över mitt eget kaffe. I världens näst mesta kaffeland kan det inte vara helt oväsentligt.

Espressomaskinen fungerar som en slags katalysator, på gott och ont. Den förstärker min snobbism och ökar mitt förakt för slarvigt kaffemakeri, framför allt när man har mage att ta betalt för det. Gaggian får mig att löpa efter min egen vittring.

Samtidigt har maskinen förvandlat mig till en servil kaffeuppassare som alltid frågor hur många som vill ha espresso alternativt cappuccino (det är sällan någon som vill). Vill någon ha en skvätt så blir jag ofta kvar i köket en försvarlig stund och missar delar av konversationen kring fikat.

Jag tycker dock fortfarande om annat kaffe. Svenskt kaffe. Kaffe som kokas, kaffe som man dricker mycket av, som i det närmaste kan betraktas som måltidsdryck. Men det blir allt svårare att fördra med robotkaffe som ängsligt anpassats sönder av Kaffeknappen och andra. Jag vill inte dela kaffe med andra. Jag försvarar rätten till mitt eget kaffe.

Männer die Frauen hasst

Efter att ha försökt stå emot hypen ger jag upp och läser Stieg Larsson. Och visst, det är ett skickligt hantverk på habil journalistprosa men jag stör mig enormt på all name-dropping. Det är en sak om Andres Lokko gör det men det fungerar illa när äldre män droppar friskt i kriminalromaner. Skriv att någon söker på nätet, skriv inte: "Hon gick in på internetsidan www.google.com". Hallå, Internet är skitgammalt! Det är iBooks hit och PowerBooks dit. Hur mycket betalar Apple förlaget?

Som vanligt är bilmodeller helt ointressanta för författaren. Man kör "en gammal Volvo".

Är detta en ny trend? Reklamfinansierad litteratur. Då vill jag inte längre
vara med.

Kanske borde jag ta min Trek FX7100 till ICA för att handla middag. Bäst att inte glömma min Sony Ericsson K610i i fall någon ringer. Det finns ju en del recept på www.tasteline.se. Mitt VISA-kort kan jag nog lämna hemma, jag tog ut kontanter hos Swedbank igår eftersom plånboken förstörde formen på min Hugo Boss-kostym.

Tro inte att jag överdriver.

The Gauntlet

Med åren blir det allt mer tydligt att det är svårt att hålla på sina principer. Det är ganska länge sedan jag bojkottade McDonalds, det var betydligt lättare i Piteå än i Uppsala. I dag inser man det praktiska i att kunna stanna till efter E4:an för en snabb matrast; toaletterna är fräscha och det finns alltid skötbord (Einar får dock inga hamburgare). Men jag tycker fortfarande inte om McDonalds. Stefan Holm är en svikare som låter sig sponsras av dem.

I går anordnade McDonalds en liten löpartävling för barn längs gågatan, Olympic Day eller nåt. Det är klart att barnen tycker om det, nummerlappar, ballonger, clowner och säkert något litet pris. Men jag förstår inte föräldrarna.

Fattar de inte varför McDonalds gör detta? Fattar de inte att de handlar om att plantera ett varumärke hos små barn, att med brännjärn märka deras medvetande för livet. Barnen ska ha roligt och helst bli beroende av fett och snabbmat. Att påstå att McDonalds, trots satsningar på fettsnåla alternativ och sponsring av idrott, vill främja folkhälsan är som att säga att nazisterna i alla fall byggde fina motorvägar.

Jag finner det oerhört svårt att tro att McDonalds lilla gatlopp var den enda roliga aktiviteten för barn som anordnades denna lördag i Sveriges fjärde stad så varför väljer föräldrarna detta åt sina barn. För att det är bekvämt? För att de inte bryr sig så länge barnen tycker det är roligt. Grupptryck?

Som vuxen har man möjligheten att göra val och reflektera över dem, det kan inte barnen och så länge vuxna inte medvetet gör insiktsfulla val med barnens bästa för ögonen kommer ingenting någonsin att bli bättre. Då kan man lika gärna bjuda hem storföretagen och låta dem inreda barnens rum med sponsorprylar.

Alla föräldrar som låter sina barn leka i hamburgerkedjors regi borde skämmas. Ronald McDonald gör bara sitt jobb men föräldrarna har ett val, det har inte barnen.

Perpetuum mobile

Häromkvällen var det årstämma i bostadsrättsföreningen. Efter ett par år i styrelsen har jag trappat ned i valberedningen men nu kände jag att jag ville pensionera mig helt, det är dags för nya krafter att ta över. I bland är enda sättet att slippa en uppgift att välja en annan uppgift, därav valberedningen, men det kan också leda till en evighetslång rundgång.

När mötet var slut var jag vald till revisor.

Jag undrar vad det blir nästa år, om vi nu mot all förmodan bor kvar. Jag har nog haft alla poster utom vicevärd. Det är konstigt egentligen, vi har 101 medlemmar men det kommer bara ett 20-tal på stämman, trots mat från Hambergs (och tanter som tuggar med öppen mun). Och det är alltid de mest upptagna som kommer, ingen har tid att engagera sig i styrelsen.

Styrelsen borde ta några idiotbeslut för att väcka drönarna. Om man inte röstar ska man inte gnälla.

Veckans siffra

2% Den del av Estlands areal som utgjordes av sovjetiska militärbaser fram till självständigheten.

Självömkan

Första dagen på jobbet efter åtta veckor av föräldraledighet. Kanske var det symptomatiskt att det regnade.


Det var rätt okej, förutom att dagen aldrig ville ta slut. Jag satt och drack kaffe vid halv tre och det kändes som om jag varit på jobbet en vecka. Tiden segade sig fram men jag tycker att det borde vara tvärtom. Dessvärre upptäckte jag att terminen väldigt snart är slut, jag kommer att hinna göra en tredjedel av det jag planerat, särskilt med alla nationella prov (i andra ämnen än mina) som stjäl tid.


R använde ordet "honkers", vilket var roligt. Den tredje fadern kallas för "Il Papino", vilket också är kul. Ett sådant artistnamn vill jag också ha, trots att det låter som namnet på en pizzeria.



Så här i avtalstider tycker jag det är på sin plats med en bild från 1 maj i Sundsvall. Just like back in ´09.

Kommunistkritik (fotat i Flogsta)

Stenhård affisch från Revisioni ... Revolutionär Kommunistisk Ungdom. Vilken copywriter kom på detta? Vad vill de säga? Är personen på bilden lämplig för arbete? Vilka jobb söker han? Är samhället ruttet bara för att kidsen inte får jobb? Här kommer några förslag om RKU vill utöka kampanjen:

Jag dansar varje dag - men det kommer inget regn.

Jag väntar varje dag - men det kommer ingen post.

Jag går och går - men jag kommer aldrig till dörren.

Borgarklassen darrar

Konsumtionskritik

Den senaste tiden har det debatterats handväskor och man har talat om konsumtionskritik och nymoralism.

Jag är konsumtionskritisk. Jag konsumerar. Jag är kritisk.

Jag kan inte påstå att jag hängt med så värst mycket, jag tycker Peter Englunds påminnelse var läsvärd. Så länge vi har ett kapitalistisk system så kommer folk att sukta efter handväskor i 70 000-kronorsklassen. Jag har principiellt inget emot att folk köper dyra handväskor mer än att jag tycker det är onödigt, men visst finns det ett genusperspektiv på detta, fler förfasar sig över priset på kvinnors modeattiraljer än på mäns motordrivna leksaker.

Det är klart att man har för mycket pengar om man köper så dyra handväskor men egentligen tycker jag nog att det är värre med folk som har pengar och inte använder dem, som inte anser sig ha råd. De borde ge bort dem istället. Lyxkonsumenterna smörjer bara systemet, pengar ska ju cirkulera.

Snåljåparna är nog för få för att hota kapitalismen men de är ett värre hån mot alla som tvingas vända på slantarna än Susanne Ljung et consortes.

You´re Living All Over Me

Läser i Michael Azerrads Our Band Could Be Your Life om Dinosaur Jr som antagligen var ett av de viktigare banden under min uppväxt. Det som slår mig när jag läser om dem är att de i likhet med många andra bra amerikanska band mest verkar vara osams, repar sparsamt och tycks ägna sig år musik i brist på andra ambitioner. J. Mascis tyckte det var bra att ha ett band för då slapp han skaffa ett jobb.

Det känns som om det var evigheter sedan man spelade av Dinosaur Jr-skivorna på kassett men när jag lyssnar på dem nu så känns allt så bekant, som om jag själv vore en slags medskapare, vilket man kanske blir i sådana här sammanhang ...

Jag märker också att jag inte bara saknar musiken och de minnen den väcker till liv igen. Jag saknar också det där brinnande intresset för musiken, att ALLTID lyssna och relatera, diskutera och förmedla. Tänk om man haft dagens möjligheter till musikanskaffning för 12-13 år sedan? Å andra sidan är det nog så som Lemmy skaldade "The Chase is Better than the Catch", det var roligare att bläddra i Dolores-katalogen än att ladda hem från nätet. Överflödets förbannelse.

Dragarbrunn

I dag besökte jag Uppsalas nya galleria, Galleria Dragarbrunn. Den ligger som namnet antyder på Dragarbrunnsgatan, detta Uppsalas motsvariget till Gulag i det att det är en mycket otrevlig plats att vistas på. Dragarbrunn är inte bara Uppsalas statistiskt farligaste plats att vistas på under helgnätter, det är också en gata igenproppad av lokaltrafik och med trottoarer som inte går att ta sig fram på eftersom de också är igenproppade av lokaltrafikens resenärer.

Om man står helt stilla blir man inte hindrad, men då kvävs man av dieselavgaser.

Gallerian var ganska menlös. Den hade en affär som sålde heminredning. Kändes kul och fräscht.

Därför är jag misantrop

http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=62484

Du vet att det börjar gå utför när du ...

... blir irriterad på att musiken som spelas i affärer är för hög.

... stör dig på en fjortis som kör mc utan ljuddämpare och utan hjälm i kvarteret. Inte ens dagen efter kan du släppa det. Särskilt när du ser honom igen och vill ringa polisen.

... vill dricka upp dina Ålandsbärs för att göra plats i garderoben (och tycker att Sort Guld egentligen är för starkt).

... väger dig varje morgon.

... viker tvätt sittande framför datorn.

... tycker att varmkorv är "festmat".

... köper en bok om Gunnar Leche.

Bodil Malmstens roliga historia

En gammal dam hittar en pingvin på gatan. Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den.

”Ta den till zoo”, säger tjänstgörande poliskonstapeln.

En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan.

”Jag trodde jag sa att ni skulle ta den till zoo”, säger polisen.

”Det gjorde jag också,” säger damen. ”Och nu ska vi gå på bio.”

Blandband

1. If I Ever Feel Better – Phoenix
2. Summer Days – Phoenix
3. Freeze The Saints – Stephen Malkmus
4. Losing My Religion – Tori Amos
5. I Don’t Like Mondays – Tori Amos
6. Bittersweet Soul Music – Tower of Power
7. Soul Vaccination – Tower of Power
8. You Put Something Better Inside Of Me – Rod Stewart
9. Spit On A Stranger – Kathryn Williams
10. Revelation – Charles Earland
11. Sunny – James Brown & Dee Felice Trio
12. Trying To Get To You – Arnold Blair
13. One By One - Wilco & Billy Bragg
14. Someday I Suppose – The Mighty Mighty Bosstones
15. Detroit Rock City - The Mighty Mighty Bosstones
16. Robbing Peter, Paying Paul – Giants Chair
17. Ghost Of A Good Thing – Dashboard Confessional
18. Time´s Arrow – The Weakerthans
19. Love Is Stronger – Sebadoh
20. Here Comes My Baby – The Mavericks
21. Memphis Tenessee – Elvis
22. Oh Happy Day – Mike Curb Congregation