I dag skickade vi iväg dem, hela högen. Ut i sommargrönskan och ovissheten.
Jag har vaga minnen av min egen avslutning för tolv år sedan. Jag kommer ihåg en regnig champagnefrukost, klassrum, mössa, musik, kramar och den stora tomheten. Det var en ordentlig fest hela natten, det var minnesvärt. Jag gjorde allt med ett visst motstånd, för det var ju ingen studentexamen.
Dagen efter reste familjen till Grekland, jag hade en dag till innan det var dags för inryckning på I20 i Umeå. Det var tungt.
Det känns konstigt att som vuxen betrakta hela spektaklet; se blandningen av lycka och sorg i dessa unga ögon och känna hur var och en verkligen vill göra det mesta av denna dag samtidigt som de inser att det egentligen inte betyder ett dugg. Det är en dag som alla andra, det kommer fler dagar, fler fester, mer glädje och mer sorg.
Vi andra fikar och rycker på axlarna och längtar efter sommarlov och undrar hur vi ska orka till nästa år då nästa kull springer ut i den stora tomheten och skriker bort den ovisshet som surrar i deras unga sinnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar