Nostalgi in a Box

När jag rensar förrådet hittar jag en låda med gammalt skräp: antagningsbesked, kontobesked, vykort och fotografier. Det var länge sedan jag gått igenom en sådan låda med intresse, sakerna har legat förvarade i nästan tio år och jag tror att det är en bra tidsgräns, på den tiden hinner man glömma bort tillräckligt mycket så att det blir tillräckligt intressant att minnas det.

Bland klippen från Careen-tiden hittar jag mitt gamla munspel samt fotografier från lumpen som inte platsade i fotoalbumet. Det är slående hur unga vi var och våra befäl kan inte har varit äldre än vad jag är idag. Undrar om de är kvar i den krympta försvarsmakten.

Det bäsata nostalgifyndet gjorde jag dock på dc++, The Crimson Idol av W.A.S.P. (även om det egentligen är ett soloalbum av Blackie Lawless) från 1992. Den skivan är fortfarande riktigt bra trots att det är ett konceptalbum. Turnén startade för inte så länge sedan, 15 år efter att skivan släpptes. Det håller den för.

Lådan förvarar jag i tio år till.

Endagsvarelse

Jag läser om Lars Noréns redan famösa dagböcker och tänker att det är synd. Synd att Sveriges störste dramatiker nedlåter sig till skvallerlitteratur. Jag förstår inte varför man måste avslöja sina innersta tankar om omgivningen hela tiden överallt.

Det finns personer som jag inte gillar men jag skulle aldrig kalla dem vidriga, särskilt inte om jag bara har ett ytligt förhållande till dem. En vidrig männsika är en person som tillfogat mig psykiskt eller fysiskt lidande, inte skrivit en dålig bok, regisserat en misslyckad pjäs eller nonchat mig på stan.

Om jag vore delaktig i Sveriges lilla ankdam till kulturelit skulle jag säkerligen stöta på både en och annan idiot och dessutom en massa trams men det skulle jag nog hålla för mig själv (eller skicka iväg små nålstick dolda i min litterära produktion). Jag har svårt att se varför Lars Norén (som nog har sin trohetstid bakom sig) vill fläcka ner sitt eget eftermäle på detta sätt. Varför vill en världsdramatiker bli ihågkommen som en skvallergubbe med dreglande käftar och flackande blick.

Är det behovet att synas?

Är det självhatet?

Eller handlar det helt enkelt om ett fett förskott som var för svårt att tacka nej till.

För en gångs skull är jag nog på kritikernas sida, Leif Zern försvarar sin heder med den äran. Bokförlagen och författarna blir allt mer som Se&Hör med hårda pärmar.

Feed Them to the Pigs

När solen för en gångs skull får temperaturen över tio grader denna torra och kalla vår så jobbar M vilket effektivt förhindrar säsongens första långtur på cykel. Annars klarades premiären av igår, drygt fyra mil i motvind för att få igång kroppen som "svarade fint", som man säger.

Vättern tar max tio timmar i år.

***

Det bästa med fördomar är när de visar sig vara felaktiga. I dagens DN Söndag svarade en rad människor på frågan om de tyckte det var viktigt med vett och etikett. En civilingenjör tyckte inte det eftersom etikettsregler bl.a. var både "heteronormativa och misogyna". Right on.

***

Om det inte vore för säkerhetsnoja och vindbrus i lurarna skulle jag lyssna på Parkway Drive hela vägen från här till evigheten (Motala).

Ett roligt test!

Prova här. Jag fick 81%