Endagsvarelse

Jag läser om Lars Noréns redan famösa dagböcker och tänker att det är synd. Synd att Sveriges störste dramatiker nedlåter sig till skvallerlitteratur. Jag förstår inte varför man måste avslöja sina innersta tankar om omgivningen hela tiden överallt.

Det finns personer som jag inte gillar men jag skulle aldrig kalla dem vidriga, särskilt inte om jag bara har ett ytligt förhållande till dem. En vidrig männsika är en person som tillfogat mig psykiskt eller fysiskt lidande, inte skrivit en dålig bok, regisserat en misslyckad pjäs eller nonchat mig på stan.

Om jag vore delaktig i Sveriges lilla ankdam till kulturelit skulle jag säkerligen stöta på både en och annan idiot och dessutom en massa trams men det skulle jag nog hålla för mig själv (eller skicka iväg små nålstick dolda i min litterära produktion). Jag har svårt att se varför Lars Norén (som nog har sin trohetstid bakom sig) vill fläcka ner sitt eget eftermäle på detta sätt. Varför vill en världsdramatiker bli ihågkommen som en skvallergubbe med dreglande käftar och flackande blick.

Är det behovet att synas?

Är det självhatet?

Eller handlar det helt enkelt om ett fett förskott som var för svårt att tacka nej till.

För en gångs skull är jag nog på kritikernas sida, Leif Zern försvarar sin heder med den äran. Bokförlagen och författarna blir allt mer som Se&Hör med hårda pärmar.