Sommarfynd!

Vid Ulva kvarn finns ett riktigt intressant antikvariat. Det är inte så att jag kommer att vallfärda dit varje lönehelg men det är klart bättre än den sedvanliga rundgången av gammalt skräp som bjuds ut, hade vi inte haft med oss ett barn hade jag gått runt där länge.

Vi sidan av en elegant konstaffisch och Kjell-Albin Abrahamsons utmärkta ”Polen – Diamant i aska” var det stora fyndet en publikation av Bill Sweetman, enligt omslaget ”the world’s most preeminent journalist on black-budget aircraft”. Black-budget är sådant Pentagon inte vill att omvärlden ska veta att man lägger pengar på.

Boken handlar om Aurora, USA:s topphemliga superplan som ska ersätta det gamla SR-71 som pensionerades 1990 och utan att flygvapnet protesterade! Ett faktum som författaren menar tyder på att man har en ersättare redo i största hemlighet. Och det är faktisk intressant läsning: Allt är topphemligt, det enda som tyder på att Aurora verkligen existerar är en observation av en flyplansexpert samt mystiska ljudbangar över Mojaveöknen (just det, där Area 51 ligger).

Jag blir alltid lika glad av att hitta oväntade böcker om väldigt smala ämnen som ofta är oväntat läsvärda. Bill Sweetman är både tekniknörd och konspirationsteoretiker - inledningskapitlet heter Would your government lie to you? Dessutom är omslaget fantastiskt, som hämtat från ett sci fi-magasin från 1960-talet.

Bill Sweetman har tydligen haft rätt om hemliga flygplan förr, t.ex. stealthplanet F-117. Så håll utkik efter svarta supernabba trianglar på himlen!

Kom inte hit, ni luktar skit!

Det mesta som kan sägas om FRA-lagen är nog redan sagt men det som förvånat mig mest – förutom att så många är besvikna på s.k. liberaler, ett begrepp som varit urholkat rätt länge – är att man fäste så stor tilltro till centerpartiet. Centern har aldrig varit liberalt, de må ha tagit bort rashygienen ur partiprogrammet men det är fortfarande ett parti för bönder och landsbygd och därigenom antiliberalt t.o.m. ur ett borgerligt perspektiv.

Fredrik Federley valde nog parti efter karriärmöjlighet snarare än ideologi och jag hoppas innerligt att hans patetiska snyftande i talarstolen avlägsnar honom ur Riksdagen 2010, men hans hyckleri är bara symptomatisk för lejonparten av det ”liberala” Sverige. Jag är mer överraskad av Birgitta Olssons feghet.

Maud Olofsson lyckades dölja över den värsta lagårdslukten vid förra valet, men centern är inte ett liberalt parti, personlig integritet är inte viktigt för dem (inte kriget mot terrorismen heller). Centern vill bevaka att EU:s jordbruksstöd hamnar rätt, att kossorna ska få fortsätta fisa bort polarisen och att bönderna ska få fortsätta övergöda Östersjön.

Vi får se om något annat parti vill ha Federley när han upptäcker detta.

Tre saker som solkar minnet av ett cafébesök ...

1. Kråkor som invaderar uteserveringen och dessutom tjafsar högljutt med varandra.

2. Cafégäster som är rädda för fåglar och inte skäms för det.

3. Cafégäster som drar samma kråkrelaterade skämt flera gånger: ”Försvinn! Ni har inte betalat.”

Det uppenbara hade ju varit att koppla kråkornas skrän till lokalens namn, Fågelsången ...

Final!

Solen hann knappt gå upp förrän experterna satt i morgonsoffan och talade om "tysk effektivitet", "den tyska maskinen" och "vinnarkultur".

Vad sägs om kvalitet som en förklaring?

Fotboll sitter inte i generna.

Die Mannschaft

I dagens DN bekänner den sympatiske krönikören Johan Esk att hans hjärtas lag är Tyskland och jag tycker det är skönt att äntligen få lite eldunderstöd. För det är verkligen ensamt att stödja Tyskland i fotboll. Det är okej att gilla tyska bilar men att heja på tyskarna i fotboll är nästan suspekt. Det dröjde fram till senaste VM innan tyskarna själva fick vara riktigt stolta över sitt lag.

Tyskland har varit enormt framgångsrikt i stora mästerskap trots att den inhemska ligan inte kan konkurrera med de tre stora, förutom när det gäller publiksnitt. Tillsammans med utskällda Italien får Tyskland alltid finna sig i att bli utönskade ur turneringar. Det sägs att Tyskland är tråkiga och maskinmässiga och att italienarna bara bryr sig om frisyren och att raka benen.

Jag vet inte om det handlar om det evinnerliga Tipsextra-syndromet som gör att allt som inte luktar brittisk lervälling och hellre-än-bra-inställning är dåligt eller om det handlar om kriget. Någonting gör svensken i gemen fientlig mot landets största handelspartner när det handlar om fotboll.

Jag tror att det handlar om okunskap, såklart. Om man inte är så insatt i fotboll utan bara följer EM och VM tycker man i regel illa om Tyskland och Italien men gillar Brasilien och det obligatoriska skrällaget (Sydkorea, Senegal, Australien och Ryssland). Själv håller jag aldrig på brassarna men undrar ibland hur vansinnigt bra de hade varit utan sin korrupta fotbollsledning.

Tyskland hade en svacka i början av 2000-talet men har kommit igen, förutom Ballack har de ingen superstjärna men de har alltid ett starkt kollektiv som till skillnad från många andra landslag kan skärpa till sig när det verkligen gäller. Det verkar som om alla deras spelare höjer sig ett snäpp i landslaget. Jag tror att både Sverige har en hel del att lära av Tyskland för att inte tala om England som trots allt ståhej aldrig har varit ens i närheten av att vinna någonting på över 40 år, det räcker inte med att skylla på straffläggning. Både svensk press och Fotbollförbundet har ju en fotbollsanglofili som aldrig verkar mattas, där behövs en inkvisition som slår ner på allt från 4-4-2 till långa uppspel. Tyvärr måste nog både Lagerbäck och Lagrell gå om man ska lyckas vrida blicken mot kontinenten.

Jag hoppas på Tyskland-Spanien i finalen, men eftersom jag gillar Spanien också så jag vill inte tippa resultatet.

Jag tror det blir en fantastisk match.

Läs baksidestexterna! (Och var försiktig med parenteser)

Redan den pretentiösa titeln Food Noir borde ha avskräckt mig, särskilt när författaren är svensk, men boken var billig och jag brukar träffa rätt i dylika impulsköp. Författaren Mons Kallentoft har samlat reportage om mat och matkultur in denna lilla volym och försöker säga något om vår västerländska kultur (enligt baksidestexten).

Det var länge sedan jag läste sådan smörja som dessa åtta skitnödiga och illa skrivna "reportage". Kallentoft berättar om sin barndom i Linköping, han var arbetarbarn och fattig (just det, "Mons" och "Kallentoft" låter ju riktigt proletärt) och hans mormor lagade mat. Vi får också veta att han beställer roomservice mitt i natten i Egypten eftersom han gillar god mat.

Det största problemet är dock språket. Svårt behäftad av kvällstidningssjukan att låta varje mening vara ett stycke.

Det irriterar.

Mycket.

Jag har elever med sämre ordförråd, men de skriver bättre.

Mons Kallentoft har försökt hitta en stil lika unik som hans förnamn men man bör kunna grunderna innnan man börjar experimentera. De baskiska stjärnkockar han skriver om har gjort det och det är därför de samlar Michelinstjärnor på hög.

Kallentoft vill också kommentera samhället i bland alla vita tryfflar och Barolo-viner. Här och var nämns galningar i turbaner som "vill ha det som för 2000 år sedan" och att djurättsaktivister och veganer är dumma som inte förstår att jakt är någonting ursprungligt i människan. Om någon läsare till äventyrs inte skulle hänga med i svängarna finns en ordlista i slutet av boken. Där förklarar författaren bl.a. vad futurism, Burberry och papaya är. Vilka läsare räknar han egentligen med? Idioter som betalar 29,90 för en reapocket på Åhlens?

Jag måste lära mig kolla in baksidestexterna mer noggrant, ty det jag inte såg när jag blev 30 kr fattigare (utöver beröm från Östgötacorrespondenten och Jesper Aspengren) var ett omdöme får Niklas "Mat-Niklas" Ekstedt:

"Den där Mons K är grym på pennan! Gillar han skarpt."

Jag saknar inte stan

Om Spielbergs bästa

Steven Spielberg har genom åren jobbat ganska hårt med att dölja hur duktig filmskapare han egentligen är. Likt en Tom Jones eller en Rod Stewart öder han stort yrkeskunnande på en massa dravel. Det händer dock att han bränner till ibland; ingen annan hade kunnat göra inledningen till Saving Private Ryan så fasansfullt effektiv. Å andra sidan skulle få ha kunnat sabba ett Kubrickmanus så kapitalt som han gjorde med AI. Spielberg behöver nog bli personlig istället för att tillfredställa studiobossarna för att kunna vara riktigt bra.

När jag ser Schindler's List igen efter drygt tio år är det inte bara Spielbergs hantverksskicklighet som är uppenbar, det är en riktigt bra film. Fotot är fantastiskt och trots viss övertydlighet är det en av de bättre skildringarna av Förintelsen (man behöver inte göra alla tyskar till fullblodsadister, det är nog hemskt som det är). När jag såg filmen i gymnasiet tyckte jag att scenen där den tyske officeren försöker avrätta en fånge och pistolen klickar gång på gång på gång var den värsta. Det är den fortfarande.

Men trots det tårdrypande slutet då Oskar Schindler tar farväl av sina arbetare och bryter ihop när han inser att han kunde ha räddat fler så är det epilogen som tar tag i mig mest och rör mig till tårar. En efter en kommer de, Schindlers judar, i sällskap med skådepelarna som gör dem i filmen och lägger stenar på Schindlers grav. Enligt judisk tradition är det ett tecken på respekt att lämna en sten på en besökt grav.

Jag tycker att det är så oerhört starkt när dessa gamla darrande händer täcker graven med stenar. De är ganska få, men tack vare Schindlers insats lever deras 6000 ättlingar vidare. Mitt i allt vanvettigt mördande gjorde en mans insatser så mycket, en man som inte var något vidare moraliskt föredöme på andra områden. Denna sista scen säger så mycket mer om Schindler och hans insats än tusen timmar Liam Neeson i svartvitt.

Sedan kan den riktigt kritiske tolka in en hel del i det faktum att slutscenen är inspelad i Israel och att uttåget ur fångenskapen i Tjeckoslovakien övergår till att Schindlers judar vandrar i friheten i Israel, i hemlandet. Å andra sidan kan man se den som den enda logiska konsekvensen