Redan den pretentiösa titeln Food Noir borde ha avskräckt mig, särskilt när författaren är svensk, men boken var billig och jag brukar träffa rätt i dylika impulsköp. Författaren Mons Kallentoft har samlat reportage om mat och matkultur in denna lilla volym och försöker säga något om vår västerländska kultur (enligt baksidestexten).
Det var länge sedan jag läste sådan smörja som dessa åtta skitnödiga och illa skrivna "reportage". Kallentoft berättar om sin barndom i Linköping, han var arbetarbarn och fattig (just det, "Mons" och "Kallentoft" låter ju riktigt proletärt) och hans mormor lagade mat. Vi får också veta att han beställer roomservice mitt i natten i Egypten eftersom han gillar god mat.
Det största problemet är dock språket. Svårt behäftad av kvällstidningssjukan att låta varje mening vara ett stycke.
Det irriterar.
Mycket.
Jag har elever med sämre ordförråd, men de skriver bättre.
Mons Kallentoft har försökt hitta en stil lika unik som hans förnamn men man bör kunna grunderna innnan man börjar experimentera. De baskiska stjärnkockar han skriver om har gjort det och det är därför de samlar Michelinstjärnor på hög.
Kallentoft vill också kommentera samhället i bland alla vita tryfflar och Barolo-viner. Här och var nämns galningar i turbaner som "vill ha det som för 2000 år sedan" och att djurättsaktivister och veganer är dumma som inte förstår att jakt är någonting ursprungligt i människan. Om någon läsare till äventyrs inte skulle hänga med i svängarna finns en ordlista i slutet av boken. Där förklarar författaren bl.a. vad futurism, Burberry och papaya är. Vilka läsare räknar han egentligen med? Idioter som betalar 29,90 för en reapocket på Åhlens?
Jag måste lära mig kolla in baksidestexterna mer noggrant, ty det jag inte såg när jag blev 30 kr fattigare (utöver beröm från Östgötacorrespondenten och Jesper Aspengren) var ett omdöme får Niklas "Mat-Niklas" Ekstedt:
"Den där Mons K är grym på pennan! Gillar han skarpt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar