"This is my last contract. It is where I belong" T.H. Maj 2006

Jag har börjat smälta det nu, Thierry Henrys övergång till Barcelona. Alla som håller på Arsenal har ju fruktat för livet efter Henry nästan lika mycket som livet efter Wenger. Det känns dock mer och mer som om det faktiskt kan komma något gott ur detta elände, jag tror att Henry har passerat zenit, kvar finns små pytsar av briljans, en hel del frustration och många skadeuppehåll. Dagen som alla visste skulle komma kom lite tidigare bara. Men visst hade det varit bättre om han stått vid sitt ord.

Thierry Henry kommer nog aldrig att överträffas, inte i Arsenal, inte i Premier League. Har någon gjort en sådan säsong han gjorde 2003-2004? Hans elegans på planen är unik i världshistorien. Den bäste. Någonsin.

Det som är mest svårt för mig att förlåta är att han går till Barcelona, denna hycklande och nationalistiska koloss. Den klubben tror (och hoppas) jag får en tuff säsong, trots magnifik trupp.

Varken Viera eller Cole hade särskilt lyckade säsonger sedan de lämnade Arsenal. Kanske blir det så för Henry också. Jag vill inte ha tillbaka honom, men jag hoppas att ånrgar sitt beslut.

Varje dag. Resten av sitt liv.

Skåne, sommaren 2007 redux

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2785&PERMALINK=664122

Skåne, sommaren 2007

En långhelg i Skåne. Tyvärr blev det inte mer än så i år, jag börjar känna att jag behöver lite Skåne varje år, ungefär som man behöver D-vitamin från solljuset för att inte deppa ihop.

Det satsas i Skåne, det byggs överallt, folk kör fina bilar och bär dyra kläder. Havet är som ett våtvarmt omslag och doftar tång; i en park i Malmö sitter en man i bar överkropp och halsar en vinare; i det stora köpcentrat tutar en man i en permobil på en thailändsk familj, han kan köra förbi dem men tycks mena att de blockerar hans väg.

I Helsingborg har de byggt ett fyrahundra meter långt trädäck med solstolar vid havet, här i Uppsala nöjer man sig med att gräva upp en gata varje sommar. Men det går knackigt för HIF.

Det sägs ju att man inte ska ...

... gene-re-li-sera. Men nog är det så att argentiska fotbollsspelare överlag är fuskare hela bunten. Jag har aldrig gillat deras landslag, inte sedan VM 90 då Caniggia sparkade vilt omkring sig. Maradona är fotbollens Bert Karlsson, han blir förlåten för allt bara för att han är en idiot.

Lionel Messi går redan i sin mästares fotspår, uppenbarligen räds han inte historien. Hans måljubel efter handsen var nästan lika vidrigt som Poulsens urskuldande gester efter slaget mot Rosenberg.

Jag hoppas innerligt att Real Madrid tar hem ligan i år.

PS.
Undantag: Esteban Cambiasso, Santiago Solari, Alfredo Di Stefano, Jorge Valdano, Walter Samuel, Gabriel Batistuta och Fernando Redondo (klacken på Old Trafford!). DS.

The Big Nowhere

I dag skickade vi iväg dem, hela högen. Ut i sommargrönskan och ovissheten.

Jag har vaga minnen av min egen avslutning för tolv år sedan. Jag kommer ihåg en regnig champagnefrukost, klassrum, mössa, musik, kramar och den stora tomheten. Det var en ordentlig fest hela natten, det var minnesvärt. Jag gjorde allt med ett visst motstånd, för det var ju ingen studentexamen.

Dagen efter reste familjen till Grekland, jag hade en dag till innan det var dags för inryckning på I20 i Umeå. Det var tungt.

Det känns konstigt att som vuxen betrakta hela spektaklet; se blandningen av lycka och sorg i dessa unga ögon och känna hur var och en verkligen vill göra det mesta av denna dag samtidigt som de inser att det egentligen inte betyder ett dugg. Det är en dag som alla andra, det kommer fler dagar, fler fester, mer glädje och mer sorg.

Vi andra fikar och rycker på axlarna och längtar efter sommarlov och undrar hur vi ska orka till nästa år då nästa kull springer ut i den stora tomheten och skriker bort den ovisshet som surrar i deras unga sinnen.

Allt för konsten

Hemkommen från jobbet och den kommunala kaffemaskinen inser jag vad min Gaggia betyder för mig. Jag tror inte enbart att det handlar om att jag kan förse mig med tjänlig dryck utan lika mycket om vetskapen om att jag har makten över mitt eget kaffe. I världens näst mesta kaffeland kan det inte vara helt oväsentligt.

Espressomaskinen fungerar som en slags katalysator, på gott och ont. Den förstärker min snobbism och ökar mitt förakt för slarvigt kaffemakeri, framför allt när man har mage att ta betalt för det. Gaggian får mig att löpa efter min egen vittring.

Samtidigt har maskinen förvandlat mig till en servil kaffeuppassare som alltid frågor hur många som vill ha espresso alternativt cappuccino (det är sällan någon som vill). Vill någon ha en skvätt så blir jag ofta kvar i köket en försvarlig stund och missar delar av konversationen kring fikat.

Jag tycker dock fortfarande om annat kaffe. Svenskt kaffe. Kaffe som kokas, kaffe som man dricker mycket av, som i det närmaste kan betraktas som måltidsdryck. Men det blir allt svårare att fördra med robotkaffe som ängsligt anpassats sönder av Kaffeknappen och andra. Jag vill inte dela kaffe med andra. Jag försvarar rätten till mitt eget kaffe.

Männer die Frauen hasst

Efter att ha försökt stå emot hypen ger jag upp och läser Stieg Larsson. Och visst, det är ett skickligt hantverk på habil journalistprosa men jag stör mig enormt på all name-dropping. Det är en sak om Andres Lokko gör det men det fungerar illa när äldre män droppar friskt i kriminalromaner. Skriv att någon söker på nätet, skriv inte: "Hon gick in på internetsidan www.google.com". Hallå, Internet är skitgammalt! Det är iBooks hit och PowerBooks dit. Hur mycket betalar Apple förlaget?

Som vanligt är bilmodeller helt ointressanta för författaren. Man kör "en gammal Volvo".

Är detta en ny trend? Reklamfinansierad litteratur. Då vill jag inte längre
vara med.

Kanske borde jag ta min Trek FX7100 till ICA för att handla middag. Bäst att inte glömma min Sony Ericsson K610i i fall någon ringer. Det finns ju en del recept på www.tasteline.se. Mitt VISA-kort kan jag nog lämna hemma, jag tog ut kontanter hos Swedbank igår eftersom plånboken förstörde formen på min Hugo Boss-kostym.

Tro inte att jag överdriver.