Jag tror det var författaren Bo Bergman som beskrev ett besök i sin gamla studieort Uppsala som att möta sig själv som främling. Det blir lätt så med hemstäder också, det mesta är bekant men man känner sig ändå som en besökare.Jag har inte bott i Piteå på tio år och det börjar verkligen märkas nu. De första årens nedlåtande kommentarer som bara ungdomligt övermod kunde åstadkomma har gått över i en slags förvirring. Jag känner platserna och gatorna men människorna är mig främmande.
Min stad har förändrats förvånansvärt lite. Affärer byter plats med varandra, några nya dyker upp, en och annan slår igen. De jämnåriga som stannat kvar har blivit gamla och tjocka och har skaffat en massa barn (eller en massa tatueringar).
Torget som som är lika unikt och förstört som Uppsalas bär vissa minnen. Jsg kommer ihåg att jag och A. satt på trappan utanför muséet efter att ha köpt Popsicles Abstinence på Hit It, det bör ha varit våren 1994. Det var soligt men blåste kallt. Jag tror att vi åt glass.
Jag tycker fortfarande mycket om den skivan.
3 kommentarer:
Grym platta. Minns dock inte det där med trappen, men är ganska säker på glassen.
Torget är väl inte så mycket förstört som övergivet. Det har saknat all dragningskraft sedan Lek & Hobby flyttade.
Jag tror vi satt på många ställen. Staden är inte stor, man kan inte gå sakta genom den utan att sitta på en massa ställen.
Skicka en kommentar