Har de senaste dagarna läst John Ajvide Lindqvists två skräckromaner, Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda trots att jag inte är någon skräckläsare. Stephen Kings Jurkyrkogården läste jag i samband i med en fempoängskurs i populärlitteratur och som allt annat som King skrivit så spårar den ur fullständigt: Frankenstein möter Swamp Thing.
Ajvide Lindqvist kan man dock läsa som romaner i sin egen rätt. Jag blir inte skrämd. Jag sover orubbad när jag läst färdigt för kvällen, men böckerna har ett sug som riktigt bra deckare brukar ha. Man läser ut dem på två dagar. För att det är svårt att låta bli.
Visst finns det en rad klichéer: ständiga upprepningar av substantivet "hinna", det är hinnor hit och hinnor dit och han citerar så klart Morrissey, men det kan man leva med. Språket är utmärkt och jag tror att om man ska skriva skräck på svenska så måste man skriva som John Ajvide Lindqvist, placera skräcken i en ursvensk vardag med små medel, undvika de stora effekterna.
Att jag sedan inte blir skrämd beror nog på att jag tycker att det finns otäckare saker än levande döda och vampyrer i Blackeberg. Verkligheten överträffar alltid dikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar